I fredagens Gotlands Folkblad kan vi läsa om att vi inte ska lyssna på den hemska och nästintill tandlösa sagofiguren Krösa-Maja. En figur som i det här fallet är hämtad från Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga där hon skrämmer upp folk över saker som inte är sanna. Eller saker som det egentligen inte finns någon anledning till att bli uppskrämd om. I böckerna handlar det om allt i från kometnedslag till varulvar.
Att David Lindvall i sin ledare väljer att blunda för det ryska vapenskramlet må vara ett beteende som han inte är ensam om i Sverige och kanske framförallt inte på Gotland. Den svenska ö som förmodligen är en av de första åtgärderna och taktiskt utvalda platserna som den galne Vladimir Putin skulle erövra. Om han nu skulle få för sig att göra någonting mot Skandinavien eller Sverige vill säga. Det må verka något paranoidliknande och verklighetsfrånvänt att Ryssland ska ta Sverige, men ingenting är omöjligt i ögonen på en maktgalen president.
Faktum är att Ryssland skramlat med vapen både intensivt och länge under de senaste åren. Ryssland har på kort tid tagit en del av Ukraina samt eventuellt flyttat gränsstolpar på ett av sina grannländer. Senast i onsdags blev det känt att Ryssland röjer minor på holmar i finska viken. Under början av juli följde svenskt incidentflyg två stycken ryska bombplan utanför Gotland. Listan kan göras lång. Det har, oavsett om vi vill det eller inte, skett en upprustning både i grannländer som är med i NATO och på rysk mark. Förutom i Sverige som apatiskt tittar på. Svensken blundar fortfarande åt den upprustning som sker i sin omedelbara närhet. I Sverige väljer folk att stoppa ner huvudet så långt ner i sanden att de förmodligen både blev döva och blinda på kuppen. Inte hade de tid att stoppa någonting i öronen eller blunda när de väl höll på.
Och det hela är inte särskilt underligt. Det är billigare att låtsas som att det regnar än att agera. Och dessutom det minst ansträngande. Det är trots allt det enkla som människan alltid är ute efter. Inte vill väl vi svenskar slåss mot den ryska björnen. Men vi gör ingenting åt det. Likt snälle Kalle på skolgården står vi där, helt hjälplösa. Vi förlitar oss fullkomligt på att vi trots allt ”haft fred i 200 år” som det så vackert heter. Att mota Olle i grind verkar den svenska befolkningen inte alls tänka på. Men när Olle väl kommit in är det för sent. Och det är samtidigt för sent för att gräva den där varggropen, om nu Krösa-Maja trots allt hade rätt.