Oro, krafftag och trygghet. De ord och uttryck som används av politiker är ofta noga utvalda för att försöka sända ut ett budskap och stämma in i en världsbild som väljare kan identifiera sig med.
Med betoning på just att försöka. För det kan det lätt bli själlöst och förutsägbart. Ibland blir resultatet rentav konstigt och svårförståeligt vid mottagandet. Konstant i det politiska samtalet verkar vara de trygga upprepningarna.
En rädsla för att uttrycka sig för drastiskt kan tänkas finnas, som i så fall begränsar de mer djärva tankarna från att ens tankemässigt börja formuleras. Ett samband med en mediedramaturgi där politiskt spel premieras har säkerligen en inte obetydlig roll. Politikerna har det inte helt lätt, användandet av alltför starka känslor kan lätt slå fel även det.
Som del av en essäserie om det politiska språket gav Timbro förlag i maj ut Susanna Birgerssons Vanmaktens vokabulär. I denna fokuserar liberala opinionsbildaren Susanna Birgersson på det språk som används inrikespolitiskt i Sverige i dag.
Hon tycker sig se ett stramt politikerspråk där det överlag är långt till såväl det spontana som det mer eftertänksamma.
”Allt upplevs som inövat, allt upprepas intill det outhärdligas gräns. Det saknas intellektuell spänst, det saknas oväntade resonemang, det saknas humor.”, skriver hon.
Tonen kan tyckas hård. Häri ligger dock en god poäng. För måste inte ett alternativ till dagens torftighet kunna uppbådas?
Samma ordföljder lyfts om och om igen, fram till att det blir aktuellt med ny variation. Socialdemokraterna vill att den svenska modellen ska utvecklas - inte avvecklas - och Moderaterna har en plan för ett starkare Sverige.
Susanna Birgerssons korta men intressanta text tar även upp konkreta exempel på när politisk retorik landar märkligt. Som inledande fall tar hon upp hur Anna Kinberg Batra (M) först ägnade månader av genomarbetad retorik, med anspråk på ideologiska skikt, om varför samarbete med Sverigedemokraterna inte skulle vara aktuellt - för att sedan backa från det beskedet utan att i sak med språkliga verktyg riktigt motivera varför ett nytt förhållningssätt plötsligt skulle vara aktuellt.
Det görs inom politiken försök att faktiskt vara mer genuin och att gå bortom det passiviserat inövade. Ett fenomen Birgersson noterat inom politisk retorik är just viljan att starkt ge uttryck för något, men att ändå inte lyckas sätta ord på det man känner på ett fullgott sätt. Här exemplifieras med hur dåvarande miljöpartistiska språkröret Åsa Romson i en partiledardebatt talade om flyktingströmmarna kring Medelhavet som något som höll på att utmynna i ”det nya Auschwitz”.
Birgersson konstaterar att Romson på ett plan vid tillfället måste ha förstått de slående problemen med jämförelsen men att händelsen kan ses som ”ett uttryck för oförmågan att hantera och offentligt verbalisera en pågående tragedi”.
En utveckling bort från det banala, inövade skulle säkerligen vitalisera politiska debatten. Men det skulle kanske kräva en metod att lyckas stanna upp när känslorna blir starka.