Tre dagar har gått sedan Almedalsveckan officiellt tog slut. Att påstå att frid återigen vilar över ön vore fel, ännu surrar det av den sedvanliga sommarrushen.
Skillnaden, kanske främst märkbar i Visby, är att det inte skyndar förbi otaliga kostymklädda män med partipins på kavajslaget. Det hålls inte längre seminarier eller föreläsningar i varje bakgård. Marscher för frihet, rättvisa och mångfald har för denna gång vandrat hem. Låt oss hoppas att de alla återvänder igen nästa sommar.
Almedalen är inte en självklarhet. Vissa anser det vara ett jippo, där makthavare får lov att vältra sig i uppmärksamhet och lyx. Näringslivstoppar och pampar från politiken tros enbart äta snittar och dricka rosé.
Att kalla det en konspirationsteori vore fel, trots allt är delar av detta sant. Problemet är att man missar den funktion som ligger bakom fasaden av bristande mediebevakning och retuscherade instagraminlägg. Även om långt ifrån alla representeras eller kan delta under Almedalsveckan, är det en näst intill unik mötesplats för näringsliv, civilsamhälle och politik.
I många andra länder, är politiker inte vanliga människor. Att möta Macron eller Merkel på öppen gata, eller ens i slutna rum, är en ynnest bevarad för få. Det saknas i stora delar av världen mötesplatser som ger utrymme för vanliga människor att träffa så högt uppsatta politiker.
När vi möter Miljöpartiets Per Bolund eller Kristdemokraternas Ebba Bush Thor på en gata, vid en paneldebatt eller för den delen på ett dansgolv, tror jag inte att svenskar förstår hur unikt det är. Vi saknar också insikten om vidden av hur det bidrar till uppbyggnaden av vårt samhälle och vår demokrati.
Även för engagerade ungdomar är chansen unik. Vid majoriteten av tillfällen då man träffas över förbundsgränser, gör man det som representant för sin organisation. För ungdomspolitiker utgörs dessa tillfällen av skoldebatter eller bokbord, med effekten att man ställs emot varandra. En sund demokrati byggs utav respekt för individer och åsikter, vilket skapas av förståelse och acceptans.
Veckan ger oss förutsättningar att prata över partigränser, för att lära känna människan bakom åsikten. Ur demokratisk synpunkt, finns det en poäng i att inte alltid mötas som motståndare. Att skapa sig en bild av individen under partiloggan, nyanserar och öppnar för större förståelse.
Almedalsveckan kan inte påstås vara ett demokratiprojekt. Däremot ger den utrymme för oss att cementera bilden av vår demokratiska vision. Att våra toppolitiker väljer att delta, är ett aktivt ställningstagande. De väljer att inte sätta sig på några höga hästar, utan istället normaliserar de sin plats i det allmänna rummet.
När motståndare till vår demokrati, så som Nordiska Motståndsrörelsen, väljer att med våld försöka ta plats i det rummet blir det aktiva ställningstagandet från politik, näringsliv och civilsamhälle ännu viktigare. Med anledning av det, hoppas jag möta alla er andra under nästa års upplaga av Almedalsveckan. Låt oss mingla, för demokratins skull.