Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oskarsson är forskningsledare för det svenska valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.
I sin senaste sammanvägning av mätningarna från de traditionella opinionsinstituten konstaterar han att tre partier hamnar under riksdagens fyraprocentsspärr. Feministiskt initiativ, som inte sitter i riksdagen, får 2,4 procent. Kristdemokraterna får 3,4 procent och Miljöpartiet 3,9. Om siffrorna står sig skulle det innebära att nästan tio procent av väljarkårens röster – runt 750 000 väljare – inte skulle ge utdelning i riksdagsmandat.
”Det är rätt extremt just nu med tre partier som är under spärren. Även om två av dem skulle hamna utanför riksdagen så blir det kanske en halv miljon väljare som inte får sitt parti representerat bland folkets främsta företrädare”, säger Henrik Ekengren Oscarsson (Svenska Dagbladet 10/5).
Sverige har ett proportionellt valsystem som så rättvist som möjligt ska spegla folkets politiska vilja. Det är inte troligt att det finns något intresse av att ändra på det även om Ekengren Oskarsson i SvD-intervjun säger att ett valresultat med flera partier under spärren, skulle blåsa liv i diskussionerna om det svenska valsystemet.
Nu hinner det hända mycket på de 16 månader som är kvar till valet. Och redan om en månad kommer Statistiska Centralbyråns stora partisympatiundersökning som brukar betraktas som den mest tillförlitliga.
Nu under maj månad görs den och presenteras i början av juni. Den är också intressant såtillvida att resultaten kan brytas ner på ålder, kön, regionalt, yrke, facklig tillhörighet med mera. Nedbrytningarna brukar vara föremål för analyser hos partierna.
Egentligen är det tämligen meningslöst att nu börja spekulera om vilka partier som finns i riksdagen efter valet nästa år och hur en regeringskonstellation kan se ut. På 30 år har riksdagspartierna ökat från fem till åtta. Och ytterligare ett knackar på dörren. Samtidigt är stödet för Socialdemokraterna och Moderaterna rekordlågt.
Vad som den situationen rent logiskt borde innebära är att den nuvarande regeringen måste börja inse att den inte är en majoritetsregering som kan lägga vilka förslag som helst. Och det borde ge att riksdagens utskott får en ökad betydelse.
Men hittills under mandatperioden har det varit för lite att kompromissa där. Om regeringen lyssnade mer på oppositionen så skulle den inte gå på så många nederlag i utskotten.
Nu när 1 maj är passerad borde det vara enklare med samarbetspolitik gentemot allianssidan än med mer cementerat samarbete med Vänsterpartiet.
Sen återstår att se på vilket sätt trängseln runt fyraprocentsspärren triggar igång småpartierna att komma med mer eller mindre desperata utspel.