Hälsa och sexualitet hänger samman. Det faktumet är det svårt att motsätta sig. Att med denna enkla slutsats som grund sparka igång en offentlig storutredning är däremot både felprioriterat och dyrt.
I helgen gick folkhälsominister Gabriel Wikström (S) på DN Debatt (29/7) med stora ord ut med det braskande beskedet.
Sexvanorna i Sverige ska till hösten börja granskas i en omfattande, statlig studie.
Vad är det då som ska undersökas? Riskfyllt beteende? Eller rör det sig helt enkelt om en utredning med fria tyglar som ska kartlägga svenskars sexbestyr lite i största allmänhet?
Att döma av Wikströms egen beskrivning verkar det faktiskt inte bättre än det senare.
I sin lanserande debattartikel poängterar Wikström just att för mycket fokus idag ska ligga på negativa sidosammanhang till sex, men att sexualiteten som sådan hamnat i skymundan.
Sexövergrepp och sexuellt överförbara sjukdomar tas upp som exempel på relaterade, visserligen viktiga och aktuella, frågor men antyds samtidigt vara sekundära i studien som inom kort ska påbörjas.
Istället påpekar Wikström att det är sexualiteten i stort - dess problem och förtjänster - man nu vill få grepp om kunskapsmässigt.
Det är märkligt, i dagens situation borde snarare riktad uppmärksamhet mot inte minst sexuellt våld förtjäna att vara politikens och förvaltningens huvudfråga på området.
Syftet med studien uppges vara att kunna ”skapa bättre förutsättningar för ett effektivt folkhälsoarbete och ge oss kunskapen för att kunna diskutera sex i ett politiskt perspektiv på ett mer positivt och otvunget sätt”.
Det kan låta vällovligt och informationsinbringande, tanken är att till och med göra en geografisk uppdelning utefter resultaten.
Hälsofrämjande forskning och utredningar kan just vara viktigt i sig, särskilt den psykiska hälsan är brådskande att få ett bättre grepp om, för att lättare förstå dess uttrycksformer och omfattning.
Men det är alltså inte det som planeras här, utan en mer vag men ändå systematisk sexkartläggning.
Givetvis är det rent politiskt alltid möjligt att göra stora satsningar och att stifta nya lagar. Frågan är snarare när det är berättigat, politik måste trots allt handla om prioriteringar och avvägningar med skattebetalarnas pengar.
Med argumentationskedjan att områden som berör hälsa motiverar utredning och i nästa led bör utmynna i politiska åtgärder går det att gå långt, på en dålig stig.
För om det är något som sedan regeringsskiftet kännetecknat Wikströms entré som minister är det just en öppenhet för petande i vardagen.
Hårdare tag mot tobak välkomnas glatt och med allvarstyngd min har Wikström konstaterat att dörren för att införa en sockerskatt i Sverige minsann inte ska stängas.
Vem vet vad för möjliga uppslag Gabriel Wikström och Socialdepartementet under denna utrednings gång kan tänkas få upp ögonen för?