Vad är egentligen kulturens roll och har självständig kultur ett egenvärde? Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet, sätter i sin kulturpolitiska uppgörelse Det sista museet (Timbro förlag) från i våras fingret på genomgående problematiska tidstecken i svensk kulturverksamhet.
Så kallad identitetspolitik har blivit en allt vanligare markör för fram för allt vissa vänsterungdomar.
Trenden som den kommer till uttryck idag är från början amerikansk och har allt mer börjat etablera sig i Sverige.
Johan Lundberg tar upp hur rörelsen ska ha börjat formulera sina idéer under 1970-talet, men att idéströmningen går att spåra ända tillbaka till tidig kritik mot upplysningsidealen under 1700-talet.
I grunden rör det sig om ett förhållningssätt som förespråkar att vissa kulturfält inte kan eller bör upplevas av alla, beroende på personers etnicitet och övriga bakgrund.
Avsaknaden av möjligheten att själv känna igen sig i en situation, eller rentav risken av att bli illa berörd av provokativ konst, är de centrala argumenten för avskiljning mellan grupper och försiktighet i kulturen.
Synen omfattas dock inte bara av vänsterungdomar i universitetsmiljö. Som Lundberg exemplifierar har kultursynen nu gjort intåg i offentlig och politisk sfär i Sverige.
Regeringsfärska Miljöpartiet används i boken som ett exempel på hur ett etablerat parti börjat anamma tankegångarna och i ett kulturpolitiskt utkast hösten förra året beskrev hur de vill se en mer medveten styrning av kulturen.
Bland annat lyftes hur ”alla styrelser och all personal i kulturinstitutionerna” ska bli utbildade i postkoloniala teorier och intersektionalitet.
Det sistnämnda är en term som försöker fånga in en förståelse för att se parallella diskrimineringssammanhang ur ett vänsterorienterat helhetsperspektiv.
Självklart kan utbildningar vara viktiga för de som förvaltar offentlig kultur, men att makthavare vill lägga fasta ramar för all offentlig kultur är bekymmersamt.
Särskilt allvarligt är faktumet att den identitetspolitiska ideologin börjat komma till uttryck med konkreta resultat i landets förvaltningsverksamhet.
Som Lundberg i ett kapitel tar upp vittnade regissörer och författare för drygt ett år sedan om hur fokus vid bedömningar av ansökningar till Filminstitutet för filmstöd ofta haft fokus på den sökandes hudfärg, sexualitet och kön snarare än det planerade verket som sådant.
Försiktighetsåtgärder har även börjat förekomma på museer, tar Lundberg upp. Vid en utställning med verk av Nils Dardel på Moderna museet i Malmö förra sommaren ska tavlor ha försetts med varningstexter om att 1924 års värdegrund skiljer sig från dagens och att museet inte ställer sig bakom stereotypiseringar.
Som om inte besökare själva skulle kunna dra så enkla slutsatser.
Johan Lundberg visar förtjänstfullt hur Sveriges kulturliv idag präglas av både en ängslig rädsla och en politisk medveten idé om att styra kulturen ”rätt”. För oss som tror på idén om en mer fri kultur är det en sorglig utveckling.