Vattenskyddsområden har under de senaste decennierna legat som en het potatis i samhällets mun. Det finns många exempel på när processer kring skyddande av vattentäkter blossat upp till riktiga konflikter mellan fastighetsägare och beslutsfattare.
Att alla har rätt till rent drickvatten, är ingenting som går att ifrågasätta. De mål som EU:s vattendirektiv och den svenska miljöbalken sätter upp kring vattenresurser är i grunden bra, men stöter trots det på patrull vid de enskilda processerna.
Konflikter skapas nog inte vid det egentliga skyddandet av vattenresurser, att bidra till samhället är inget problem. Snarare är det implementeringen av vattenskyddsområden som upprör. Främst bristen på heltäckande konsekvensutredningar vid inrättandet av skydden.
Miljöbalken reglerar i dagens läge länsstyrelsernas hantering av vattenskyddsområden, vilken säger att enbart föreskrifter med generell giltighet kräver konsekvensutredningar.
Eftersom föreskrifterna i miljöbalkens sjunde kapitel, som berör vattenskyddsområden, riktar sig till markägare- eller brukare ses de inte som generellt giltiga. Det gör att länsstyrelserna inte över huvud taget är vara skyldiga att göra konsekvensutredningar.
Vid det tillfälle en kommun är ansvarig för inrättandet av ett vattenskyddsområde, finns heller inga krav på att en konsekvensutredning ska utföras. När och om konsekvensutredningar görs, är det snarare som undantag än som regel.
Vid fall jag mött kring processer för vattenskyddsområden saknar kommuner och främst de ansvariga konsulterna medvetenhet om påverkan inrättandet skulle få för fastighetsägarna. Vad händer om en aktiv lantburkare inte lägre får ha sina djur betande i strandkanten? Vilken påverkan får förbud mot upplägg av virke för en skogsproducent? Att fastighetsägarna blir påverkade är ett faktum, men i vilken utsträckning saknar betydelse för staten.
Ofta är det upp till de enskilda markägarna att föra sin egen talan, i den mån de har möjlighet. Om inte, kan de inte räkna med att bli skäligt ersatta för sina förluster. Beroende på hur stora avrinningsområdena är, kan otaliga människor beröras utan att förstå vad effekten i slutändan blir.
Att behöva offra båtturer, skotrar eller för den delen att behöva flytta en dieseltank kan ses som små uppoffringar i det större sammanhanget. Många kommer, så länge effekten inte blir för stor, inte att ifrågasätta den uppoffringen.
Problemet är att man förväntas göra det frivilligt trots inkräktandet på den enskilda människans liv och fastighet.
Att begära att kommuner, myndigheter och stat vid varje tillfälle ska ta hänsyn till traditioner, viljor eller företagande från ett fåtal människor kanske kan anses vara naivt. Samtidigt kan det vara sunt att ifrågasätta statens makt över den enskilda människan, dess val och leverne. Det minsta man kan begära är dock att beslutsfattarna ska vara medvetna om vad beslutet faktiskt innebär för den enskilda människan. Det kan de inte vara utan fullständiga konsekvensanalyser.