Redan från barnsben har vi lärt oss att det är skillnad på pojkar och flickor. Män och kvinnor.
Vi pressas in i normen och anpassar oss.
Den lugna flickan placeras bland de bråkiga pojkarna för att de ska lugna ner sig. Hur de beter sig blir hennes ansvar. En pojke knuffar en tjej, drar henne i håret. Han är ju bara kär i dig, får hon höra.
En kvinna stannar kvar hos mannen som slagit. När första slaget kom var det bara en bekräftelse på det hon redan visste. Hon är inte värd bättre. Hon som gör allt fel, inte klarar något. Det har ju han berättat. Hon har ju hela livet fått lära sig att det är hennes jobb att ändra honom. Att ta ansvar för hans handlingar. Så det måste ju vara henne det är fel på.
Kvinnan sitter i en omöjlig situation. Lämnar hon inte ser samhället ner på henne. Man kan inte förstå varför hon inte lämnar. Hon anses vara svag som stannar. Lämnar hon och till och med berättar blir hon ifrågasatt. Han som är så trevlig kan ju inte vara en sån som slår.
Det visar sig att alla som tidigare sagt att de, självklart, tar avstånd från män som slår kvinnor inte alls gör det. Det är ju så mycket enklare att stoppa huvudet i sanden. Plötsligt blir det väldigt obekvämt.
För inte kan väl han? Vi har ju aldrig sett honom slå. Och ni verkade ju ha det så bra ihop. Han är ju en så himla hyvens kille.
Den lilla flickan som trivs i sina praktiska badshorts får höra att hon måste sätta på sig något som täcker brösten. Bröst som inte finns. Inte mer än på någon kille.
Men det är skillnad på pojkar och flickors kroppar. Det är flickan som får ta ansvaret för hur pojkar och män förväntas reagera på hennes kropp.
En kvinna anmäler sin våldtäktsman. Hennes agerande före, under och efter våldtäkten ifrågasätts. Vad hade hon på sig? Varför slogs hon inte? Varför anmälde hon inte direkt? Våldtäktsmannen går fri. Hon blir istället anmäld för förtal. Ansvaret är hennes. Hans handlingar är hennes fel.
Jag har varit flickan som satt bland de bråkiga pojkarna. När de drog mig i håret och jag skrek och sa ifrån, då var det jag som fick skäll. Jag har varit flickan som blev jagad, dragen i håret, pussad mot min vilja. Men han var ju bara kär i mig.
Jag har varit kvinnan som blev slagen. Jag orkade till slut lämna. Jag blev övergiven av många. För inte kunde väl han?
Jag har varit kvinnan som blivit våldtagen. Men jag har inte anmält. Den delen av historien är någon annans. Ibland önskar jag att jag vågat göra det. Vågat stå upp för mig själv. Men så är inte fallet. Just för att samhället berättat för mig om och om igen att det inte står på min sida. Det står på mina förövares sida.
När ska vi få en ändring på det?
I dag den 8 mars är det dags för internationella kvinnodagen. En dag då vi uppmärksammar orättvisor i samhället som drabbar kvinnor. Sexism och övergrepp vi utsätts för.
En dag som i allra högsta grad fortfarande behövs. En dag som kanske gör att samhället förändras lite för varje år. Så att det någon gång i framtiden kan ställa sig på offrets sida och lägga ansvaret där det hör hemma.