Jag fick min diagnos som vuxen. Det är bara drygt ett år sedan. För mig var det som att få ett okej på att vara annorlunda. Jag förstod plötsligt varför jag fungerade på ett annat sätt än mina kompisar, kollegor och andra runt om i samhället.
Jag förstod också varför de kanske inte alltid förstår vad jag menat i olika situationer. Inte hängt med i mina förklaringar. De ser på världen på ett annat sätt än vad jag gör.
När många står och pratar om att vi måste tänka utanför boxen, så har jag istället funderat på vad det är för box de menar. För min hjärna saknar ofta den begränsningen.
Ofta har jag också känt mig lat, hopplös, fel och jobbig. Allt jag har velat är att passa in, och det har jag inte gjort. Nu jobbar jag för att bryta de tankebanorna. Jag försöker älska mig för den jag är, en kreativ och superengagerad virvelvind som är full med kärlek och starka känslor.
En person som ser lösningarna ingen annan tänker på. Som när jag är i mitt flyt är mer produktiv än de flesta kan drömma om.
Jag som slåss för de som blir orättvist behandlade tills pannbenet ramlar av.
Att älska det som jag ser som positiva och starka sidor kanske inte är det svåraste. Men att älska hela mig. Med sidor som att jag antingen är på eller av när det kommer till det mesta. Inklusive städning, träning, jobb. Ja, allt.
Att jag, tvärtemot vad som förväntas av oss alla och vad många tror om mig, blir helt dränerad av att umgås för mycket med andra. Och ofta helst vill stänga in mig i ett rum och ligga under en filt istället för att träffas, vara social och ha roligt.
Att jag ofta, kanske alltid, är ute i sista sekunden och får sitta uppe sena kvällar och nätter för att hinna klart med ett arbete. Och att impulskontroll verkar ha glömts bort helt när jag blev till.
De sidorna kan vara svårare att älska hos mig själv.
Tyvärr, får vi NPF-are ofta lära oss vad som är fel med oss. Hur vi ska göra för att passa bättre in i mallen. Varför kan inte den allmänna debatten kring NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) istället handla mer om hur vi skapar ett mer tolerant samhälle där alla har en plats? Självklart ska alla få hjälp att må bra. Och självklart ska alla få hjälp att hantera problem som till exempel skadar den egna personen eller andra.
Men i övrigt. Kan det inte vara okej om jag jobbar annorlunda, om det hjälper min prestation? Eller om jag inte orkar vara lika social som många andra.
För det måste väl ändå i första hand vara för min skull som jag träffar andra människor?