Torsdagen den 31 juli 2014 började den oerhört torra skogen att brinna i ett område väster om Sala i Västmanland. Efter ungefär en vecka kunde man konstatera att det hela var början på en av de största skogsbränderna i Sveriges historia med en död, ett flertal skadade, mängder av förstörda byggnader och nära 14 000 hektar skog brann upp som resultat. Skogsbranden utanför Sala beskrivs till och med som den största svenska skogsbranden i modern tid.
Tisdagen den 5 augusti åkte jag från Gotland till Skinnskatteberg, den ort jag fortfarande studerar på vid Sveriges Lantbruksuniversitet, bara några mil från Sala. Jag uppfattade det hela som oerhört verklighetsfrämmande när jag fick reda på hur branden hade hanterats och jag minns än i dag den kaotiska stämning vi blev inknuffade mitt i. Jag minns hur tjock röken var, rädslan över att den skulle sprida sig i ännu större omfattning och över hur starkt allt stank av brand, eld och förtvivlan. Jag minns det hela som om det vore igår och jag kommer nog för alltid att minnas händelserna som utspelar sig i området under den där veckan. Det är fortfarande oerhört svårt att förstå hur snabbt allt man har plötsligt kan tas ifrån en. Hur hela ens livsuppehälle försvinner upp i rök.
Lokalbefolkningen i bygden ställde upp med allt de kunde tänka sig. De skänkte mat, vatten, kläder, möbler och sin egen tid för att hjälpa till. Jag bidrog själv med att bland annat föra ut information om att studentkåren snabbt kunde låna ut hundgårdar till drabbade som en av de få elever som var på plats för att skriva omtenta. Jag anmälde mig också som frivillig till släckningsarbetet, men som tur var så klarade så sig den personal som var på plats utan min hjälp. Utan den uppbackning från civilsamhället som kom är det svårt att inte fundera över hur situationen annars hade sett ut. Speciellt från de hundratals frivilliga hemvärnssoldaterna som var med och hjälpte till i släckningsarbetet.
Det är skrämmande att se hur dåligt förberett Sverige var inför en skogsbrand i sådan här omfattning. Men samtidigt är det ännu mer skrämmande att vi fortfarande inte verkar ha lagt ihop ett och ett. I dagsläget saknar vi fortfarande en riktig beredskap mot storskogsbränder och vi saknar fortfarande helikoptrar och flygplan för effektiv brandbekämpning. Det kan inte vara möjligt för oss att förlita oss på hjälp från till exempel Italien eller andra länder med en liknande beredskap. I alla fall inte med tanke på hur lång tid det tog för oss att bara få ordning på papperen som behövdes för att de italienska brandmännen kunde åka till brandområdet och hjälpa till att släcka branden med sina specialflygplan. En sak som jag gått och funderat på är vad som händer om det skulle börja brinna i den gotländska skogen i samma omfattning som i Västmanland. Dessutom i tider när Region Gotland ber gotlänningarna att vara restriktiv med vattenförbrukningen och varnar för ett annalkande bevattningsförbud i öns södra del. Att släcka en skogsbrand med vatten från Östersjön antar jag det inte är någon som föreslår.