När det ska röstas om komplicerade lagförslag som det nya internetdirektivet är det särskilt viktigt att våra folkvalda sköter sitt jobb och sätter sig in i frågan.
EU-parlamentet röstade i slutet på mars för ett nytt lagförslag för reglering av trafik och affärsverksamhet på internet. I botten ligger konflikten mellan stora plattformar som Facebook, och de enskilda producenterna av innehåll som används och sprids via dessa plattformar, som tidningarna.
Det här är en gammal konflikt som man lite slarvigt kan säga funnits där ända sedan diskussionen om Pirate Bay och illegal nedladdning, och grundproblemet med frågan för en liberal är att det riskerar uppstå en konflikt mellan yttrandefrihet och äganderätt.
När det ska utformas lagar och regleringar kring detta blir det ofta komplicerat och svårtolkat för den som inte själv är jurist.
Därför är nya internetdirektivet i EU säkert något som många hört talas om, men inte orkar sätta sig in i tillräckligt mycket för att ha egna starka åsikter kring.
Det här är därför inte en ledartext om att försöka förklara de olika aspekterna av direktivet i detalj, utan snarare en text om själva efterspelet och röstningsförfarandet. F
ör just att nya lagar är krångliga och kräver mycket jobb för att sätta sig in i är tydligen något som även påverkar dem vars enda jobb är att göra just detta, det vill säga, våra parlamentariker.
För när omröstningen av det nya direktivet ägde rum var det nämligen högst oklart hur de svenska parlamentarikerna röstade och varför.
Vissa hade en partilinje, i vissa fall röstade olika parlamentariker i samma parti olika. I vissa fall hade några parlamentariker sagt att de skulle rösta på ett sätt och sedan ändå röstat annorlunda. Röstningen skedde i några olika steg, först om ändringar skulle göras och sedan direktivet i sin helhet. Just ändringsförslaget blev mycket jämnt med bara fem rösters skillnad.
Efter omröstningen gick tre parlamentariker från Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna ut och sade öppet att de hade ”röstat fel”.
Ytterligare två parlamentariker från Moderaterna och Feministiskt Initiativ var inte på plats röstade inte alls, vilket också påverkade.
Det är detta, helt oberoende just denna komplicerade fråga, som är den största besvikelsen av alla. Att våra politiker, som vi har valt ska representera oss i EU, inte ens bryr sig om sitt jobb tillräckligt mycket för att trycka på rätt knapp.
En grupp som lite elakt ibland kallas för ”knapptryckarkompani” misslyckas alltså även med den uppgiften.
Det här är värt att tänka på nästa gång vi klagar över ”vad EU bestämt”, EU är precis som vilken annan politisk institution som helst: vad vi gör det till, vilka människor i vilka partier vi väljer att rösta på.
Det är viktigt att dessa gör sitt jobb, sätter sig in i viktiga frågor, och sedan faktiskt röstar som de sagt att de ska göra. Glöm inte det när det är dags igen för val i maj.