Kommer ni ihåg hur Centern och Liberalerna skulle hålla både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna borta från politiskt inflytande? Minns ni hur vred Annie Lööf blev i den första förhandlingsomgången om regering på en blocköverskridande bas, när det uppdagades att Stefan Löfven träffat och underhandlat med Jonas Sjöstedt? Eller andra förhandlingsomgången – den som ledde till att Stefan Löfven kunde bilda regering – som gav en uppgörelse som inkluderade S, MP, C, L och en anti-V-klausul?
Den klausulen blev dock inte långlivad. Det tog bara någon dag innan Stefan Löfven öppet vänstrade med sitt ex Jonas Sjöstedt. Och under samtal dem emellan lyckades Sjöstedt utverka garantier som övertygade honom om att trots allt släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Sjöstedt utfärdade samtidigt ett misstroendelöfte om regeringen genomförde de förändringar av arbetsrätten och hyresregleringarna som Centern och Liberalerna förhandlat sig till.
Hur många är det i dag som överhuvudtaget kan dra sig till minnes att den där anti-V-klausulen existerade? Den har hur som helst blivit helt irrelevant.
Det har med tiden blivit allt mer uppenbart att Vänsterpartiet kommer att utöva ett betydande inflytande, som kan neutralisera de ännu icke realiserade framgångar som Centern och Liberalerna tyckte sig nå i förhandlingarna. Det blev än tydligare i måndags när Jonas Sjöstedt efter en inbjudan träffade LO:s styrelse. Det är första gången på över 100 år som dessa parter träffas under sådana former. Och för Jonas Sjöstedt var det fulkomligt klart att de nu är allierade i kampen mot Jöken (Januariuppgörelsen) och dess inslag av liberalism. Han sade till Expressen:
– Jag ser framför mig att vi kommer dra åt samma håll och hjälpas åt att vrida samhällsdebatten åt vänster och se till att de här högerförslagen aldrig blir verklighet.
Tillsammans kan Vänsterpartiet och LO bygga en argumentation åt Stefan Löfven, som tillåter honom att hävda att centrala delar av Jöken inte låter sig genomföras.
Det skrivs en hel del om Stefan Löfvens briljans som förhandlare. Hur lyckades han bilda en regering på ett underlag som bara utgör ungefär en tredjedel av riksdagen (S+MP), när de ickesocialistiska partierna fick nästan 60 procent av rösterna?
Sett ur den synvinkeln kan man ju tro att Löfven har varit nästan överjordiskt smart.
Men jag lutar ju åt att det visserligen vittnar om ett gott handlag i förhandlingarna, men om agerandet framstår som briljant så beror det mest på den nattsvarta inkompetensen och naiviteten som präglat den andra partens agerande. Då syftar jag inte bara på hur Centern och Liberalerna låtit sig förledas av sin egen hysteriska beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna, utan också på hur Moderaterna – ”ända in i kaklet” – accepterade att bedriva förhandlingarna på de villkor som C och L dikterade.
Hur briljant är det för övrigt av Löfven att klösa till sig statsministerposten, när det sker till priset av att Jöken skapar ett politiskt klimat där Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kommer att kunna vinna ytterligare väljarstöd? Inte bara i krig utan även i förhandlingar finns det Pyrrhussegrar – segrar som är så dyrköpta att de egentligen är förluster.