Ni måste ta för er mer! Det är vad kvinnorna som efterfrågat mer inflytande och jämnare fördelning av tillgångar och möjligheter fått höra i åratal. Utbilda er så ni blir kompetenta till chefstjänster och andra uppdrag, har det hetat. Sök er in på mansdominerade områden. Engagera er politiskt. Starta företag. Visa framfötterna. Utbilda er ännu mer och skaffa akademiska meriter. Uppmaningarna har haglat.
Men kvinnorna har ju gjort allt det där. Flickor utbildar sig mer än pojkar, får högre betyg i allt utom idrott och tar 63 procent av alla högskoleexamina. De gör inbrytningar inom traditionellt manliga yrkesområden områden i, låt vara i tämligen beskedlig omfattning.
”Kvinnor har i viss mån ökat sitt inträde i traditionellt manliga yrken, medan motsvarande trend hos män inte kan noteras”, skriver landshövding Cecilia Schelin Seidegård i den utredning hon lämnade till jämställdhetsminister Åsa Regnér i förrgår.
<( Mål och myndighet, En effektiv styrning av jämställdhetspolitiken SOU 2015:86) Den innehåller inte så mycket okänt men ger en bra sammanfattning av (den svaga) utvecklingen på jämställdhetsområdet det senaste decenniet.
I politiken har kvinnorna tagit stort ansvar och alla riksdagspartier utom SD har målsättningar om jämnare könsfördelning. Allra bäst går det för de partier som vågat kvotera.
”Helt utan kvotering eller andra tvångsmedel lyckas de borgerliga partierna så mycket bättre med att lyfta fram kvinnor på ledande poster ” skrev Eva Bofride i en ledare här bredvid i vintras. Men att tre av de fyra allianspartierna idag har kvinnliga ledare har inte medfört större kvinnlig representation, tvärtom. Centern som haft tre kvinnliga ledare har bara drygt 40 procent kvinnliga riksdagsledamöter och Folkpartiet som haft jämställdheten som en profilfråga når bara upp till en fjärdedel kvinnor i sin riksdagsgrupp.
Men trots det sorgliga faktum att andelen kvinnor i Sveriges riksdag för första gången sedan kvinnlig rösträtt och valbarhet infördes har sjunkit två val i rad ligger vi i världsklass. Från topplaceringen 1994 har vi sjunkit till plats nummer fem på listan över den högsta andelen kvinnliga parlamentariker i världen.
Kvinnorna har alltså försökt. Pluggat, blivit läkare och brandmän och jurister. De har tagit på sig uppdrag, ställt sig i spetsen för mäktiga organisationer och stora kommuner.
Samtidigt krymper lönegapet i snigelfart, med en procents ändring på tjugo år, säger jämställdhetsutredningen. Det stora hushållsarbetet vilar stadigt på kvinnliga axlar och de ofrivilliga deltidsjobben fortsätter vara norm i stora delar av den kvinnodominerade arbetsmarknaden. En minut om året har männen ökat sitt dagliga hemarbete med under de senaste tio åren.
Nu kan det här inte längre vara kvinnornas sak. Medan regering och remissinstanser funderar på åtgärder kan väl resten av mänskligheten göra ett handtag.
Och blir det en jämställdhetsmyndighet ställer jag mig oreserverat bakom Eva Bofrides förslag att den skulle passa alldeles utmärkt på Gotland.