Strax före klockan elva lättade regnmolnen över Sundbyberg, och allt var sig likt i Stockholmsförorten. De röda fanorna var på plats och återigen stod ett socialdemokratiskt statsråd i talarstolen på första maj.
Men finansminister Magdalena Andersson tog till orda i en helt annan politisk värld än den där Göran Persson, som statsminister, talade 2006.
Socialdemokraterna levde länge på sin regeringsduglighet. Det var detta, snarare än ideologisk övertygelse, som fick väljarna att under lång tid föredra S-regeringar. Men trumfkortet togs brutalt ifrån dem under åtta år av alliansregeringar.
Efter vilsenheten under Håkan Juholt var det många inom S som i höstas hoppades att väljarna skulle återupptäcka sin relation till partiet med stort P.
Visserligen vann man valet, men det handlade knappast om en längtan tillbaka till S-märkt trygghet.
Resultatet blev en parlamentariskt extremt svag regering, som fastnat i ett beroende av Vänsterpartiet. Det är denna situation som ligger bakom opinionssiffrorna på 27,7 procent, den näst lägsta siffran någonsin på första maj, i en ny mätning från DN/Ipsos som presenterades dagen till ära.
Men det avspeglas också i väljarnas förtroende för S i jobbfrågan. I en undersökning som SVT låtit göra är Moderaterna återigen det parti som väljarna tycker har den bästa jobbpolitiken.
För ett parti som, med Magdalena Anderssons ord, har tre prioriteringar – ”jobb, jobb och jobb” – är det en katastrof. Det är inte heller något som den ”nationella samling” för unga som varken arbetar eller studerar, som Stefan Löfven lanserade i sitt förstamajtal i Sundsvall, lär ändra på.
Det som i förväg utlovats som en ”jobbnyhet” handlade i själva verket om att tillsätta en nationell samordnare.
Efter regeringens vårbudget konstaterade journalisten Torbjörn Nilsson att det är högst oklart vad regeringen vill bli ihågkommen för (Fokus, 17/4). Det är en bild som kvarstår efter förstamajtalen.
En nationell samordnare till eller en utredning om en skatt på finanssektorn, som var huvudnyheten i finansministerns tal, är knappast det som gör bestående intryck på väljarna. Samtidigt betyder historien om de statsbärande Socialdemokraterna allt mindre för väljarna.
I veckan konstaterade förre finansministern Anders Borg (M) att en regering som vill bli omvald måste genomföra sina stora reformer direkt efter att ha blivit vald, så att väljarna hinner märka de långsiktiga och positiva effekterna innan nästa val.
Det fönstret håller i snabb takt på att stängas för den rödgröna regeringen.
Frågan är om Socialdemokraterna överhuvudtaget hade en idé om vad en sådan reformagenda skulle bestå av, eller om man litade på att allt skulle rulla på som förr i tiden, om man bara kom tillbaka till regeringsmakten.
Strax efter att Magdalena Andersson avslutat sitt tal började det återigen regna.