I folkpartikretsar har det skvallrats om mötet där analysen av förra årets katastrofval presenterades. De församlade riksdagsledamöterna var alla överens om att Mats Persson, som allmänt anses vara ett framtidsnamn inom partiet, hade gjort ett gediget jobb med analysen.
Men när det kom till slutsatsen – att Folkpartiet måste hitta en sammanhängande berättelse som visar vilket samhälle partiet vill ha – gick åsikterna isär. Visst finns det en berättelse, menade riksdagsledamöterna, och presenterade 19 olika, en för varje ledamot, sägs det.
Anekdoten säger något om krisen för Folkpartiet. Valresultatet på 5,4 procent är det näst sämsta någonsin, och opinionsmätningarna efter valet har fortsatt att peka åt fel håll.
Man skulle kunna reducera krisen till en fråga om Jan Björklund, men inget tyder på att det skulle bli annorlunda med en annan partiledare. Problemen ligger djupare än så.
Folkpartiet är ett parti med en stolt historia – något som gärna understryks i partiinterna sammanhang. Men detta ursprung, bland förkämpar för demokrati och näringsfrihet, har gjort att partiet tagit sitt existensberättigande för givet: Inte kan väl ett parti med storheter som Karl Staaff och Bertil Ohlin plötsligt förlora sin relevans!
När Jan Björklund avslutar årets Almedalsvecka är det i själva verket svårt att se vad Folkpartiet kan erbjuda som väljare inte kan få någon annanstans.
Moderaternas rörelse mot mitten har krympt utrymmet drastiskt för Folkpartiet, som tidigare kunde locka borgerliga väljare som ogillade de gamla Moderaternas ointresse för välfärden.
Att Moderaternas ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen i år handlade om ett klassiskt Folkpartiet-tema, social rörlighet, eller klassresor, säger mer om läget för Folkpartiet än många anar.
Samtidigt har Folkpartiet förlorat sin tidigare funktion som potentiell brobyggare mellan höger och vänster. Marginalväljare går i dag direkt mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, och en allt starkare blockidentitet bland borgerliga väljare gör det riskfyllt för Folkpartiet att på egen hand söka blocköverskridande samarbeten.
Kvar finns ett parti på jakt efter tillfälliga opinioner. Att Jan Björklund var snabb att ställa sig bakom Kristdemokraternas populistiska och rättsosäkra förslag om åtgärder mot IS-krigare, är en sorglig illustration av detta.
Det är sant att de liberala värdena är tidlösa, men ett liberalt projekt måste förankras i sin samtid.
Om liberalism handlar om att skapa ett samhälle som ger människor frihet att växa, måste liberaler kunna ge svar på frågorna om vilka friheter som ska främjas, vilka ofriheter i dagens samhälle som är viktigast att bekämpa och hur det bäst sker politiskt.
Ytterst handlar det om att svara på frågan om varför Folkpartiet behövs. Så länge man inte klarar det finns få skäl för väljarna att rösta med liberalerna.