I slutet av november presenteras resultatet av den enmansutredning som regeringen tillsatt angående Sveriges militära och civila insats i Afghanistan mellan 2002-2014. De tio miljarder kronor som lades på att 9 000 svenska män och kvinnor i Försvarsmakten hade ansvaret för Mazar-e-Sharif ska vägas mot den effekt, om någon, det hade på det afghanska samhället. Var det värt det? Gjorde vi någon skillnad?
Resultatet kan få stora konsekvenser för framtida svenska fredsbevarande insatser, särskilt om granskningen av huruvida insatsen hade några märkbara effekter blir en måttstock för nya engagemang.
Indirekt blir det också en recension av den säkerhetspolitiska strategi som prioriterade internationella insatser före rikets säkerhet.
Men det krävs ingen utredning för att redan nu ge ett delbetänkande: det internationella samfundets statsbyggande insatser har inte varit tillräckliga för att hålla kvar landets barn. Hem är där man ser att det finns en chans att morgondagen blir bättre än gårdagen. Ingen lämnar ett land eller skickar iväg sina egna barn från en plats där framtidshoppet spirar, ens om landet är i erbarmligt skick.
Bara under oktober-december 2015 sökte 16 744 ensamkommande afghanska barn, varav nästan alla var pojkar i tonåren, asyl i Sverige. Under hela 2015 uppgick det till 23 480 ensamkommande barn från Afghanistan. Det gör att Sverige och Afghanistan framöver kommer ha mer intensiva relationer än någonsin tidigare.
Enligt Migrationsverket tillhör en stor del av de ensamkommande pojkarna folkgruppen hazarer, som till skillnad från majoritetsbefolkningen pashtuner i Afghanistan är shiamuslimer. Hazarerna utgör enligt Migrationsverket 10 till 20 procent av landets befolkning och talar dari, ett av två officiella språk i Afghanistan. De som kommit till Sverige, inte sällan via längre vistelser i Iran, har alltså lämnat ett av världens fattigaste länder som en av de mest diskriminerade minoritetsgrupperna.
Men hazarernas ankomst till Sverige påminner oss också om Afghanistans etniska smältdegel, som innebär en stor utmaning när det kommer till att skapa en enhetlig nationsstat. Landets etniska och kulturella mångfald gör att klanstrukturerna kommer att finnas kvar under en överskådlig framtid, inte minst utefter regionala skiljelinjer. Pashtuner, tadzjiker, uzbeker, turkmener, araber och hazarer, kirgiser, balucher, firozkohier, jamshedier och taimanier, för att inte nämna nuristanier och pashaier, har alla olika sedvänjor och olika språk, ibland inom samma folkgrupper.
Vidden av Afghanistans utmaningar kan anas i de siffror som FN-organet UNESCO:s lokala kontor i Kabul redovisar: Endast 31 procent av invånarna över 15 år kan läsa och skriva. Det gör landets befolkning till ett av de minst läskunniga i världen.
Den kvinnliga läskunnigheten är beräknad till endast 17 procent medan männen når upp till 45 procent, med stora regionala skillnader. Det gör onekligen Afghanistans utmaningar till Sveriges utmaningar.