Det krävs två saker för att bli en duglig officer: Strategi och uthållighet. Folkpartiets sista landsmöte kunde ha varit Jan Björklunds avskedsföreställning. Det usla valresultatet och de låga opinionssiffrorna kvarstår. Att landsmötet hölls i riksdagens lokaler, till följd av ekonomiska trångmål, säger det mesta om LIB:s marknadsvärde.
Ändå var det Björklund som stod i talarstolen under parollen liberal kraftsamling. Pappan som tog sin dotter på fotboll, det nygifta paret på restaurangen, arbetskamraterna i baren, kompisarna som gick på konsert. Inledningen på Jan Björklunds tal var ett viktigt försvar av värderingarna som attackerades i Paris.
LIB har sin identitet i de stora frågorna om frihet, tolerans och jämställdhet. Däremot erbjuder man inget åsiktspaket, utan en ganska spretig portfölj, vars olika profilfrågor tilltalar olika väljargrupper. ”Liberaler tror på argumentens styrka”, konstaterar Björklund. I stället för ett tack-för-de-här-åtta-åren-men-vi-har-ändå-backat-i-varje-riksdagsval-sedan-2002 möts han av rungande applåder.
Det har raljerats mycket om Jan Björklunds yrkesbakgrund, men vikten av denna ska inte underskattas. LIB är ett underligt släkte. För att vara individualister är man ett ganska slutet kollektiv. För att företräda en ideologi som överlåter så många beslut som möjligt åt individen är man extremt förtjust i detaljer.
När LIB rör sig på makronivå landar man ofta rätt. Det pågående förnyelsearbetet har resulterat i flera vettiga utspel. Initiativet till en stor skatteväxling på upp till 80 miljarder – från inkomster till moms och miljöutsläpp – är lovvärt. Liberalernas besked om att man vill fasa ut ränteavdraget bekräftar att Alliansens tvångströja sitter allt lösare. Samtidigt finns kravet på att avskaffa värnskatten kvar. LIB har positionerat sig, är beredda att förhandla utan Alliansen och finansminister Magdalena Andersson (S) tar emot flörten med ett löfte om att ringa.
LIB:s dilemma är inte den ideologiska utgångspunkten, utan att man har så förtvivlat svårt att dra i handbromsen i stället för att gasa. Om Liberalerna styrt Sverige ensamma skulle landets pensionärer få så mycket mer än den förslagna laga-mat-garantin i äldreomsorgen. Jan Björklund skulle antagligen ha skrivit recepten själv. Måhända empatiskt, men föga liberalt.
Det är på detaljnivå som LIB går bort sig. Man lägger hellre till, än tar bort.
”Lägg band på driften att komma med fiffiga förslag”, uppmanar lokalpolitikern Ulf Schyldt. Schyldt menar att Liberalerna har ett stort ansvar för till exempel lärarnas ökade administrationsbörda, vilken kan ses i ljuset av att Sverige i år tar emot 30 000 ensamkommande flyktingbarn i behov av undervisning. ”Viljan att reformera till det bättre slår fel i kontakten med regelstyrda myndighetsstrukturer”. (Dagens Samhälle 19/11)
Den liberala förnyelsen är långt ifrån klar. Uthålligheten finns där, frågetecknet gäller strategin.