I takt med att pressen på det svenska flyktingmottagningssystemet ökar, har spekulationerna om att vi står inför en regeringskris tilltagit.
Mer än något annat parti har Miljöpartiet kommit att symbolisera den liberal migrationspolitiken, och för många miljöpartister har det blivit en ideologisk fråga, minst lika viktig som miljön.
Därför ställer den pågående omprövningen av svensk migrationspolitik frågan om Miljöpartiets plats i regeringen på sin spets.
Under sitt första år i regeringsställning har MP tvingats till kompromisser i för partiet viktiga frågor som motorvägsbygget förbifart Stockholm, försvarssatsningar, vapenexport och Vattenfalls tyska brunkol. Men ingen av dessa frågor kan jämföras med migrationspolitiken, som journalisten Maggie Strömberg beskrivit som partiets ”egentliga hjärtefråga” (Fokus, 12/6).
Den flyktingpolitiska uppgörelse som träffades mellan regeringen och Alliansen för två veckor sedan var plågsam för MP, som bland annat tvingades gå med på tillfälliga uppehållstillstånd. Samtidigt kunde MP dock peka på att man fått till en rad undantag från de nya reglerna.
Fortsättningen kommer att bli långt mer smärtsam. Det mesta tyder på att vi inom ett par veckor kommer att få se ytterligare en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och hela, eller delar av, Alliansen om flyktingmottagandet.
En sådan uppgörelse lär inkludera fler begränsningar i möjligheten till anhöriginvandring, men också förslag som ligger i linje med Moderaternas senaste migrationspolitiska utspel. Det gäller både gränskontroller och åtgärder för att asylansökningar i större utsträckning ska lämnas in i de EU-länder flyktingarna först anländer till.
Att de socialdemokratiska reaktionerna på Moderaternas, bitvis föga genomarbetade idéer, snarare varit avvaktande än avvisande, understryker i vilken riktning svensk politik rör sig. Frågan är om Miljöpartiet kommer att acceptera detta. Alternativet är att lämna regeringen.
Samtidigt underskattas miljöpartisternas vilja att framstå som regeringsdugliga konsekvent i debatten. Det är sant att de gröna är ett mer idédrivet parti än många andra partier, vars ideologiska kanter slipats av under 100 års tid.
Men om det är något som utmärkt partiet de senaste 10 åren – och som haft stort stöd bland de ibland bångstyriga gröna partimedlemmarna – är det ambitionen att visa sig värdiga ministerposter.
Språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson har fått chansen och kommer inte att ge upp den i första taget, även om det gör ont. Allt annat vore att underkänna sig själva, och utestänga MP från framtida regeringsmedverkan. Den pragmatiske MP-politikern kommer dessutom att se att det även i den nya migrationspolitiska situationen finns möjlighet att påverka politiken, om så bara på marginalen.
Med andra ord bör den som vill se en blocköverskridande regering inte hoppas alltför mycket på att MP frivilligt lämnar ifrån sig regeringsmakten.