Vi håller två saker i huvudet.
För det första. Det dödliga våldet minskar. Sedan mitten av 90-talet har antalet mord sjunkit från 100 till strax under 90 per år.
Den generella trenden är tydlig. Två av tre offer för dödligt våld är män och den typiska platsen är en inomhusmiljö dominerad av missbruk.
För det andra. De senaste månaderna har varit extremt våldsamma. Tio döda och 30 skadade är resultatet av flera skottlossningar och sprängdåd. Dubbelmordet på Vårväderstorget i Göteborg lämnade en sönderskjuten kvarterskrog efter sig.
Trippelmordet i Uddevalla lämnade en stad i chock. Våldet på öppen gata har blivit ett givet samtalsämne vid fikabord och på Facebook.
Rättvist eller orättvist. Mångas bild av Sverige är under förändring. Tidigare i veckan rapporterade den amerikanska nyhetssajten Vice från tre platser med varsin eskalerande våldsspiral: Mexiko, Mali och Malmö (11/8). Därefter har svensk och internationell media fyllts av det fruktansvärda knivdådet på Ikea i Västerås.
Återigen påminns vi om sprickorna i vårt samhällsbygge. Återigen prövas idén om öppenhet och solidaritet. Återigen väcks det främlingsfientliga hatet när riksdagens andre vice talman Björn Söder (SD) använder tragedin för att raljera om öppna hjärtan. Återigen gör borgerliga opinionsbildare som Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl våldet till en invandringsfråga (12/8).
Polisen i Västmanland är med rätta förtegen om händelseförloppet på Ikea. Två män är misstänkta för brott, en polisutredning pågår.
Rubrikerna och spekulationerna i sociala medier triggas av att de flesta har en relation till möbeljätten. Nästan alla har gått längs de ändlösa gångarna av köksluckor i ett försök att sätta färg på tillvaron. ”På Ikea ska livet börja, inte sluta”, som krönikören Lars Lindström skriver i Expressen (10/8).
Efter varje dåd ligger det nära till hands att fråga hur det kunde hända, för att sedan konstatera att våldet har kommit närmare.
Felet med en sådan reaktion är att den blivit irrelevant. I stället för att fråga hur bör vi fråga oss varför. Varför blir en 16-årig pojke skjuten i huvudet på en bensinmack en vacker sommarnatt i juli?
För att skolan har varit kravlös, för att det finns en stor efterfrågan på illegala droger i alla samhällsklasser, för att smugglingen av handeldvapen har ökat som en negativ konsekvens av öppnare gränser. Och för att ingen vuxen lyckades tala honom till rätta.
Varför blev en mamma och hennes son ihjälhuggna på Ikea? Det troligaste svaret är att psykvården för traumatiserade flyktingar måste förbättras.
Det är en myt att våldet kommer närmare. Samtidigt är befolkningens rädsla för skottlossningar och sprängdåd konstant på flera håll. Resonemanget om att ”våldet kryper inpå” bygger alltså på en avslöjande samhällssyn om centrum och periferi. Segregationen har satt sig språket, oavsett vad brottsstatistiken säger.