Höger mot vänster, borgerliga mot socialdemokrater, Alliansen mot de rödgröna. Så kunde svensk politik länge sammanfattas. Det har nu gått ett år sedan väljarna, den 14 september 2014, röstade fram en riksdag som ritade om den politiska kartan.
Vi har i dag vad valforskaren Henrik Oscarsson, i den senaste rapporten från SOM-institutet, beskriver som ett tripolärt system, där Sverigedemokraterna utgör den tredje ideologiska polen vid sidan om allianspartierna och de rödgröna.
Ett år efter valet håller partierna fortfarande på att lära sig att navigera i detta politiska landskap, där inget av de traditionella blocken inom överskådlig framtid lär kunna få egen majoritet.
Paradoxalt nog sker detta när blockpolitiken är starkare än någonsin. Alliansen har skapat en samhörighet mellan de borgerliga partierna som tidigare saknats, och som även märks i form av en allt starkare alliansidentitet bland väljarna.
Dessutom har Miljöpartiet successivt kommit att inta en tydligare vänsterposition. Decemberöverenskommelsen (DÖ) är i praktiken ett blocköverskridande samarbete om att bevara denna blockpolitik, grundad i att de flesta på insidan av partierna upplever alternativen som sämre.
Att Alliansen skulle stödja sig på SD, på samma sätt som högerpopulistiska partier ingår i underlagen för borgerliga regeringar i Danmark och Norge, är i dagsläget otänkbart. Engagemanget för en liberal migrationspolitik är alldeles för starkt i samtliga allianspartier.
Samtidigt utesluter sammanhållningen i Alliansen tillsammans med Socialdemokraternas självbild som det dominerande partiet, det som i många länder med fragmenterade partisystem är en naturlig lösning – blocköverskridande regeringar.
Det är möjligt att DÖ, på grund av blockpolitikens styrka, får den legitimitet som krävs för att den ska överleva bortom valet 2018. Om Alliansen blir större än de rödgröna i nästa val är det rentav troligt.
Annars kan de kommunmoderater som redan lyfter fram möjligheten att stödja sig på SD mycket väl vinna slaget om Moderaternas strategi. Avgörande för att undvika en sådan situation, där regeringar blir beroende av SD som då får diktera migrationspolitiken, är dock att partierna blåser liv i traditionen av sakpolitiska samarbeten över blockgränsen som finns i svensk politik.
Den har hamnat i skymundan de senaste nio åren, men blir viktigare än någonsin i det nya politiska landskapet.
Järnvägsinvesteringar, bostadsbyggande och en ny skattereform är bara några exempel på områden där sådana samarbeten vore önskvärda. Hittills finns dock få tecken som pekar i en sådan riktning.
Tvärtom har Alliansen i huvudsak valt strategin att isolera de rödgröna för att på så sätt få regeringen att se misslyckad ut när den går in i nästa valrörelse.
Det är ett högt spel. Det som nu drabbar den rödgröna regeringen kan lika gärna vara Alliansens lott efter 2018.