Byggnads varslar om strejk. Varslet omfattar mer än 2 500 medlemmar och berör 60 företag. Stridsåtgärderna träder i kraft den 12 april, om arbetsgivarna inte går med på 3,2 procent i löneökning.
Sverige behöver bygga 700 000 fler bostäder på tio år. Därtill kommer ett stort behov av fler skolor och vårdcentraler för att kunna hantera en växande, åldrande befolkning.
Byggtakten är inte i närheten av vad som krävs. Detta utnyttjar Byggnads för att driva upp de genomsnittliga lönerna på 33 000 kronor i månaden – en facklig soloräd som påminner om ren utpressning.
Årets avtalsrörelse har präglats av LO-förbundens havererade samordning. Byggnads, Målarna och Elektrikerna är några av förbunden som medvetet bortser från två saker: Dels att ”byggboomen” till stor del finansieras av skattemedel, dels att den konkurrensutsatta industrin ska vara normerande för lönebildningen.
Industriavtalet ger 2,2 procents löneökningar på ett år. Det är 0,6 procentenheter lägre än de fem industrifackens utgångsbud. Industrins 600 000 anställda bör ändå vara nöjda och en konflikt skulle ha blivit ännu dyrare för arbetsgivarna.
Livsmedelskoncernen Findus besked i veckan att man flyttar verksamheten till Tyskland – och säger upp 450 anställda – bekräftar risken för att ökade lönekostnader driver bort arbetstillfällen. Men generellt håller industrin på att återhämta sig efter sju års lågkonjunktur, vilket är glädjande för den så viktiga exporten.
Produktionen ökade med 2,6 procent under 2015. Likaså är orderingången för 2016 skaplig. Industriavtalet bör alltså utgöra taket i avtalsrörelsen – inte minst för jämförelsevis välavlönade yrkesgrupper, som i hög grad är beroende av offentliga investeringar.
Industrimärket tjänar löntagarna väl. De genomsnittliga reallöneökningarna sedan slutet av 1990-talet är 2,4 procent per år.
Byggnads krav på väsentligt högre löneökningar än så avslöjar vissa LO-förbunds häpnadsväckande brist på politisk mognad och nationalekonomisk insikt.