Offentligt ägande är ofta dåligt. Det spelar ingen roll om ägandet gäller ett litet kommunalt kafé eller ett statligt skogsbolag. Demokratin undergrävs när vinstmöjligheterna för den privata kaféägaren försämras och ordförandeposter används som belöning åt gamla partiledare.
Sverige saknar inte fall där korruption har grott inom det offentliga ägandet. Muthärvan i Göteborgs kommunala bolag är ett exempel. TeliaSoneras affärer i centralasiatiska skurkstater ett annat. I både fallen har ägarstyrningen brustit när enskilda individer töjt på regelverken. Hemliga miljardsummor till offshore-bolag i Gibraltar var inget som dåvarande näringsministern Björn Rosengren (S) såg framför sig när han lanserade ”folkaktien”.
Telias börsintroduktion bekräftar hur de politiska partierna misskött debatten om offentligt ägande. Frågan om statens bolag har i flera decennier fokuserat på ägandeformen. Den ideologiska stridslinjen mellan privatisering och fortsatt nationalisering har lett till svag ägarstyrning av själva verksamheten. Därtill kommer ett högt värderat fastighetsbestånd som ingen verkar ha ett fullt grepp om.
Konsekvensen av att borgerliga politiker är skeptiska till offentligt ägande kan ha blivit att borgerliga regeringar varit sämre ägare. ”Vi har hellre tagit ett steg tillbaka”, resonerade Folkpartiets ekonomisk-politiska talesperson Erik Ullenhag, när han på onsdagens Timbro-seminarium debatterande den aktuella boken The Public Wealth of Nations.
Med Vattenfalls kostsamma Nuon-affär i färskt minne är det lätt att hålla med. Köpet av de holländska vindsnurrorna skedde till ett överpris på minst 53 miljarder kronor. Den värdenedskrivningen borde skickas till Centerpartiet – världens rikaste parti, som vid tidpunkten ”styrde” över näringsdepartementet och lät sin ideologiska tro på förnybara energikällor gå före de ekonomiska kalkylerna.
Författarna Stefan Fölster och Dag Detter har några viktiga poänger i The Public Wealth of Nations. Debattörer knutna till Timbro har tidigare velat sälja alla statliga bolag och dela ut pengarna så att varje svensk ska få råd med en Thailandsresa. Fölster och Detter tar debatten bortom de nyliberala vulgoargumenten. Tanken på ett politiskt oberoende holdingbolag som ett kontrollorgan mellan staten och bolagens ledningsgrupper tål att utvecklas.
Regeringskansliet förvaltar 49 statliga bolag varav 41 är helägda. Det uppskattade värdet – svenska folkets gemensamma pengar – är 460 miljarder. Kan ett effektivare ägande öka värdet på bolagen med 20 procent motsvarar värdeökningen summan som försvarsbedömare uppskattar att ett Nato-anpassat försvar kräver i årligt anslag. Bara det är en god anledning för borgerligheten att börja intressera sig för hur vårt offentliga ägande kan optimeras.