Socialdemokraterna behöver ”visioner”, ”en ny berättelse” eller ”ett nytt stort projekt”. Så har det hetat med jämna mellanrum de senaste 15 åren, allteftersom partiets väljarstöd sjunkit. Senast i samband med att partisekreteraren Carin Jämtin i förra veckan presenterade en satsning på politikutveckling, som bland annat inkluderar rekrytering av ”kreativa utredare” som ska "utforma idéer till nya större politiska reformer” (Expressen 9/2).
För alla som följer Stefan Löfvens regering, vars enda idé tycks vara att klamra sig fast vid makten genom samarbetsinviter, framstår önskan om politik som ytterst rimlig.
Men i grunden handlar längtan efter visioner om något större. Snarare ska den ses som ett uttryck för att socialdemokratin inte har förlikat sig med sin nuvarande plats i svensk politik. Drömmen är att den nya berättelsen ska återställa en ordning där partiets kongressbeslut framstod som lika viktiga som riksdagsbeslut. Men det lär förbli en dröm.
S-dominansen byggde på två faktorer. För det första framstod S länge som garanten för både välfärdsstatens fortlevnad och fortsatta utbyggnad. För det andra var Sverige ett homogent samhälle där andra konflikter än den mellan höger och vänster hade marginell betydelse.
Inget av detta stämmer in på dagens Sverige. Ekonomisk globalisering och betoning av budgetbalans har gjort det omöjligt att driva en storskalig utbyggnad av välfärdsstaten. Samtidigt har de borgerliga partierna, för stora väljargrupper i mitten, kommit att bli minst lika goda garanter för välfärdsstaten.
Parallellt med detta har debatten kommit att handla om en ny typ av konflikter, där andra värderingar än höger och vänster är de centrala. När en fråga som invandring blir den viktigaste är det exempelvis långtifrån självklart varför LO-medlemmar med konservativa uppfattningar i identitetsfrågor ska rösta på S.
Att acceptera platsen som ett 25-procentsparti strax till vänster om mitten borde i själva verket vara en bra grund för att skaffa sig politiskt inflytande. För i praktiken finns det mycket som förenar de borgerliga partierna och S, i varje fall fullt tillräckligt för att möjliggöra den typ av blocköverskridande regeringar som är vardag i många länder.
Men så länge S håller fast vid sin grandiosa självbild lär så gott som alla till höger om mitten dra sig för att samarbeta. Ingen borgerlig politiker vill bli den som bekräftar Socialdemokraternas uppfattning om sig själva som den sol allting kretsar kring.
Det bästa vore faktiskt om S fattade ett beslut om att upplösa sig själva. Då kan högerfalangen utan att skämmas bli moderater eller liberalpartister, och de som sett till sina åsikter redan i dag är vänsterpartister skulle få en ny och förhoppningsvis bekvämare hemvist.
Det kommer förstås inte att hända. I stället kommer det efter nästa val att tillsättas en ny kriskommission som ännu en gång kommer att efterlysa en ny stor berättelse.