På internetsajten Skolbanken delar svenska lärare med sig av sina pedagogiska erfarenheter. Ett tips är möjligheten att förstärka sitt budskap med rekvisita.
Detta har Gustav Fridolin tagit till sig. När energipolitiken diskuterades i valrörelsen plockade MP:s språkrör fram en kolbit ur kavajfickan. Inspirerad av hur man fångar uppmärksamheten hos skoltrötta elever, anklagade han Fredrik Reinfeldt för att vara Sveriges sista kolbaron.
”Vattenfall är ett helstatligt bolag så deras uppgift avgörs av vilken politik som styr Sverige”, menade Fridolin i Ekots lördagsintervju några veckor efter valet (SR, 4/10 -14).
I dag har verkligheten kommit i kapp den idealistiska adjunkten. Blandar man rött och grönt blir det brunt. S- och MP-regeringens oförmåga att hitta en gemensam linje i energipolitiken bidrar till att statliga Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet kan fortsätta.
Enligt regeringsförklaringen ska Vattenfall vara ledande i omställningen till förnybart. Vattenfall har tidigare förklarat att man tänker sälja kolkraften, men när bolagets vd Magnus Hall medverkar i lördagsintervjun är brunkolen plötsligt en fråga för Tyskland (SR, 2/5).
Någonstans brister det i direktiven från regeringen till Vattenfall.
För att säkra jobben finns inget utrymme för energipolitiska frågetecken. Alliansregeringens energiuppgörelse förenade tron på kärnkraft med satsningar på förnybart. Uppgörelsen var ett nödvändigt steg bort från låsningen som uppstod efter folkomröstningen för i dag 35 år sedan.
Kärnkraft har höga investeringskostnader. Därefter är kostnaden per producerad kilowatt låg. Med förnybara energikällor är förhållandet mellan fasta och rörliga kostnader det motsatta.
De olika styrkorna gör att såväl kärnkraft som förnybart har en roll i den framtida elförsörjningen.
Regeringens mål är minst 50 procent förnybar energi år 2020. Beskedet att stänga två av Ringhals fyra reaktorer innan 2018 är en del av omställningen. Inspirerad av Danmark och Tyskland – två länder med högre elkostnader än Sverige – vill regeringen styra om produktionen till vind- och vågkraft.
Svenska Dagbladets avslöjande att Vattenfall arbetar för att få tillstånd till ny brytning av kolkraft i Tyskland bekräftar två saker. För det första innebär det stora ekonomiska och miljömässiga risker att fasa ut kärnkraften. För det andra har regeringen inte någon styrning på Vattenfall.
Vattenfalls sammanlagt 14 europeiska kolkraftverk släpper ut mer koldioxid än hela Sverige. Drygt 50 mil från reaktorerna i Ringhals driver Vattenfall det nyöppnade kolkraftverket Moorburg i Hamburg, som beräknas släppa ut åtta till nio miljoner ton koldioxid per år.
Denna huvudlösa energipolitik skadar båda länderna. Om regeringen menar allvar med den gröna omställningen borde staten börja med att sälja sin brunkol.