Vinst i välfärden. Vad är det egentligen?
Vinst gör man bara om man använder sina resurser effektivt och levererar något som människor vill ha och är beredda att betala för.
För att långsiktigt behålla lönsamhet i en verksamhet måste man alltså ha kontroll över sina kostnader och hålla en god kvalitet – annars sinar tillgångarna och kunderna.
”Välfärden” används lite slarvigt i Sverige för att beskriva alla de skattefinansierade tjänster som privata och offentliga aktörer utför, såsom utbildning och omvårdnad. Vinst i välfärden är alltså en situation där alla inblandade är vinnare: skattebetalare, de ansvariga för verksamheten och brukarna. Så vad är problemet?
Vänsterpartiet har gjort ”vinst i välfärden” till sin högst prioriterade politiska fråga när det ska göra upp om statens budget med regeringen. Jonas Sjöstedt kräver att vinsterna ska få ett omedelbart slut. Detta är ett i sanning gigantiskt problem.
Att ifrågasätta vinst är ett bevis på att man inte förstått marknadsekonomins grundläggande finess: effektiv resursanvändning kombinerat med att ge människor vad de efterfrågar.
Att motsätta sig vinst i välfärden är alltså ett grundskott mot den samhällsmodell som gett människan det högsta välståndet någonsin. Kringskär man möjligheterna att göra vinst begränsar man viljan att ta risker och investera för att utveckla en verksamhet långsiktigt.
Och var går gränsen för den så kallade välfärden? Ska inte taxiförarna som kör färdtjänst få göra vinst? Får bokförlagen som ger ut modern skollitteratur inte göra ett överskott? Hur ska läkemedelsföretagen kunna forska fram nya och bättre mediciner om de inte får generera en vinst?
Är det verkligen så att sjukhusmaten som lagas i landstingens regi är mer näringsrik och smaklig än de rätter som privata restauranger serverar?
Häromdagen läckte uppgifter ut om det utredningsarbete som nu pågår på regeringens uppdrag för att begränsa ”vinstjakten i välfärden”. Utredaren Ilmar Reepalu (S) vill lägga ett tak på vinstuttag på 8 procent av investerat kapital plus inflationen i företag som ger människor vård och utbildning. Det är ett bisarrt förslag, som vore en olycka om det presenterades i skarp form i november.
Ilmar Reepalu var under många år ansvarig för välfärden i Malmö som kommunstyrelsens ordförande. Det gick sådär för att uttrycka det milt.
Landets tredje största stad kan inte visa upp goda skolresultat och de äldre kan inte välja vem som ska komma hem till dem sköta det mest privata. Kommunens ekonomi går också med mycket stora underskott som betalas av skattebetalare i andra delar av landet.
Om Socialdemokraterna väljer att gå vidare med Reepalus idéer blåser de till strid med alla de människor som jobbar privat, alla de som uppskattar de tjänster som dessa personer utför, alla skattebetalare samt alla företagsägare.
Det vore mycket oklokt, om inte annat politiskt.