Turkiska nationalister kastade stenar, krossade fönster och satte byggnaden i brand. Förra veckan utsattes det prokurdiska partiet HDP:s högkvarter i Ankara för omfattande skadegörelse. Även kurdiska restauranger på turkiska charterorter och den regimkritiska tidningen Hürriyets i Istanbul attackerades.
Vapenvilan mellan staten och den kurdiska gerillan PKK bröts i juli. Därefter har våldet eskalerat. Turkiets flygvapen bombar PKK:s baser i Kandil-bergen norr om Erbil i irakiska Kurdistan, PKK svarar med vedergällningsattacker.
Flera hundra kurdiska civila och turkiska militärer har dödats.
Det är svårt att se ett slut på upptrappningen. Turkiet är ett av världens mest nationalistiska länder: ”För att vår nation ska kunna leva lyckligt, starkt och länge, är det nödvändigt att staten följer en rent nationell politik”, som republikens grundare Mustafa Kemal Atatürk beskrev turknationalismen.
De senaste åren har Turkiet luckrat upp några av landets förtryckande språklagar. Men nationalismen är fortfarande överordnad de mänskliga rättigheterna, vilket gör president Recep Tayyip Erdogan politiskt ansvarig för de ökade spänningarna mellan armén och PKK. Erdogan har styrt Turkiet sedan han tillträde som premiärminister 2003. Då fanns fortfarande vissa förhoppningar om ett turkiskt EU-medlemskap. Dödsstraffet avskaffades, ekonomiska reformer genomfördes. Gigantiska infrastrukturprojekt började projekteras och Turkiet tog plats i G20-gruppen.
Inledande politiska framgångar, en gradvis ökande personkult och ett revanschistiskt förhållningssätt till det förlorade imperiet: Likheterna mellan Erdogan och Ryssland under Vladimir Putin är många. Viljan att skriva om sina respektive länders författning för att säkra makten densamma.
Ankaras agerande efter parlamentsvalet i juni visar att Turkiet inte är en pålitlig allierad i kriget mot terrorsekten IS. Tvärtom höll regimen sig länge passiv inför framväxten av ”kalifatet” och engagerade sig först när Erdogan kunde utnyttja situationen i egna syften.
HDP – som tar avstånd från våld – fick sex miljoner röster och kom med sina 13 procent för första gången in i parlamentet.
Samtidigt förlorade regeringspartiet AKP den egna majoriteten. Nu väntar nyval i november och Ankara gör vad man kan för att undergräva HDP: ”Enda sättet att bekämpa våldet är en enpartiregering”, menar AKP:s premiärminister Ahmet Davutoğlu. (Sveriges Radio 13/9).
USA:s behov av den turkiska flygbasen Incirlik, ländernas överenskommelse om en säkerhetszon i norra Syrien och IS självmordsattentat mot volontärer i gränsstaden Suruc den 20 juli har gett Ankara ett cyniskt övertag.
I stället för att stödja kurdiska Peshmergas uppoffrande kamp mot IS barbari, utnyttjar regimen det kaotiska omvärldsläget och kväser den inhemska oppositionen med västs tysta medgivande. Turkiets agerande skämmer ut Nato och måste fördömas i skarpaste ordalag.