Tage Erlander talade aldrig i Almedalen. När Stefan Löfven (S), för första gången som statsminister, tar till orda från Almedalsscenen, finns dock anledning att skänka Erlander en tanke.
I mitten av 1950-talet stod Socialdemokraterna inför en existentiell utmaning. Levnadsstandarden i Sverige steg snabbt och partiets mål att utplåna fattigdomen i arbetarklassen var på väg att uppnås.
Erlanders mardröm var att detta skulle leda till att väljarna övergav S till förmån för de borgerliga partierna. Socialdemokraternas svar blev ATP och inkomstbortfallsprincipen i socialförsäkringarna.
Den nya medelklassens välstånd skulle tryggas även vid sjukdom och på ålderns höst.
Det som i dag beskrivs som Socialdemokraternas opinions- och idémässiga kris grundar sig i oförmågan att hantera ett antal fundamentala samhällsförändringar, av samma slag som de Erlander framgångsrikt konfronterade. Den globala kapitalismen utmanar kärnan i det socialdemokratiska projektet – den nationella välfärdsstaten. Samtidigt skapar digitalisering och robotisering frågetecken kring om den breda medelklassen har en framtid.
Tillsammans med finanskrisen har denna utveckling fört med sig en omfattande internationell debatt om regleringar av finanssektorn, behovet av arvsskatt, möjligheterna att på EU-nivå beskatta kapital och företag samt basinkomst, eller medborgarlön, som ett sätt att möta förändringarna på arbetsmarknaden.
I Sverige hörs på motsvarande sätt allt fler röster för att socialförsäkringarna måste anpassas till ett samhälle där många har tillfälliga anställningar eller är egna företagare.
För ett parti vars grundläggande idé sedan början av 1900-talet har varit tanken att ett växande välstånd som kommer alla till del, bäst åstadkoms genom att göra kapitalismen bättre, snarare än att avskaffa den, borde detta vara självklara utgångspunkter.
Trots åtta år i opposition tycks S vara immuna mot att låta sig inspireras. Ett talande exempel var när den franska ekonomen Thomas Piketty, som kommit att bli tongivande i debatten om tilltagande ekonomisk ojämlikhet, förra året var inbjuden för att ge stjärnglans åt S i Almedalen.
Nuvarande finansministern, Magdalena Andersson (S), var snabb att låta sig fotograferas med den akademiska superstjärnan, men lika snabb att avfärda alla tankar på att samhällsutvecklingen skulle föra med sig ett behov av att hitta nya sätt att beskatta arv och förmögenheter.
Inget tyder på att S i dag klarar av att göra en strategisk omorientering av samma slag som Erlander, för att fånga upp de utmaningar dagens samhällsutveckling för med sig.
I stället tycks man hoppas på att gamla meriter som kompetenta administratörer ska räcka för att säkra framtiden.
Frågan är om Socialdemokraterna i dag har någon annan roll i svensk politik än att fostra, visserligen kompetenta, statssekreterare.