Diskussionen gällde den tredje pappamånaden. Följdfrågan till socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) kom i farten: Är den svenska föräldraledigheten för lång?
Hon svarade på uppstuds: Det kan man absolut resonera kring.
Socialförsäkringsministerns mest intressanta svar kom precis i slutet av Ekots Lördagsintervju. Tyvärr hann hon inte utveckla resonemanget.
I skärtorsdagens P1-morgon fick Annika Strandhäll en ny chans att resonera kring föräldraledighetens längd.
Den här gången var svaren mer slipade, men statsrådet håller fast vid sin linje.
Det ojämställda uttaget bidrar till att kvinnor är borta från arbetsmarknaden för länge. Kvinnor tar ut tre av fyra föräldradagar.
Föräldraförsäkringens totalt 480 dagar, och tiden kan drygas ut genom att försäkringen tas ut på deltid, innebär en rejäl frånvaro per barn.
Hela poängen med socialförsäkringssystemet är att ge individen frihet. Den generösa föräldraförsäkringen är kontraproduktiv om ett stort antal kvinnor blir mer ekonomiskt beroende av sin partner än nödvändigt.
Grundproblemet är att inte fler pappor tar ansvar för sina barn. Det är en sak att bli förälder, något annat att vara närvarande under det första året.
Föräldraskapets kärna är inte att gå till parken med pyret några timmar varje söndag. Många pappors felaktiga bild av ansvarstagande lär bestå så länge föräldradagarna inte delas ungefär rakt av.
Närvaro ska dock inte blandas ihop med överbeskyddande. De nordiska välfärdsstaterna har världens mest utbyggda förskoleverksamhet. När barnet har lärt sig att gå, får de flesta barn ut mer av interaktionen i förskolan än på köksgolvet med en trött förälder.
Den svenska föräldraledigheten är för lång. Mammor som gör det till en egotripp att stanna hemma i nästan två år, eller pappor som förlänger semestern med några veckor varje sommar, utnyttjar systemet.