Kommunerna sviker offren när gode män stjäl av samhällets mest utsatta.
Systemet med gode män är en del av vårt sociala skyddsnät. Det bistår personer som på grund av missbruk eller sjukdom inte anses kapabla att ta ansvar för sina myndighetskontakter och betala räkningar, men gode män ska också se till att människans behov av sociala kontakter tillgodoses.
Samhällets vilja att hjälpa leder dock till ett mänskligt och ekonomiskt gisslantagande när förmyndaren ges fritt spelrum att utnyttja sitt förtroende.
”Jag hade aldrig några pengar. Och hon var väldigt snäsig. Så man vågade ju egentligen inte att säga ifrån”, vittnar Lena Lindberg i Skara, som i över tio år hade en god man som förskingrade hundratusentals kronor, bland annat genom att föra över Lenas sjukersättning till ett privat konto (SVT 27/4).
Det är lätt att bli upprörd över bristen på moral hos gode män som lurar personer som lever under knappa omständigheter. Samtidigt är det ingen nyhet att det finns skrupelfria individer som inte drar sig från att nyttja andras svaghet – oavsett om det rör sig om åldringsrån, eller systematiskt välfärdsfusk som drabbar sjuka och arbetslösa.
Därför ligger det verkliga sveket på systemnivå. SVT:s granskning visar att kommunerna varken har någon större koll på vilka som blir gode män, eller någon tillfredställande uppföljning av kritiken som framförs av länsstyrelserna med tillsynsansvar.
”Vi är beroende av media. Om vi kritiserar en kommun kan de välja att inte bry sig”, menar Helle Bryn-Jensen, jurist på länsstyrelsen i Dalarna.
Systemet med gode män bygger på frivillighet. Det finns exempel på gode män som är ansvariga för så många som 40 ensamkommande flyktingbarn.
Kaoset och bristen på tillsyn hotar rättssäkerheten för personer som Lena Lindberg i Skara. Det är dags för Sverige att följa Norge och Finlands exempel med professionella gode män i ett statligt kontrollerat system.