”Bra grund inför de kommande åren!”
Partisekreteraren Anders Wallner gjorde sitt bästa för att beskriva ett slukhål som något att bygga ifrån. På bara några år har Miljöpartiet förlorat nästan varannan väljare. Wallners kommentar till SCB:s stora partisympatiundersökning säger mycket om de grönas kris.
Till helgen samlas MP för kongress i Örebro. Det är nästan på dagen fyra år efter att Åsa Romson och Gustav Fridolin valdes till språkrör. Då hade partiet aldrig mått bättre.
Det usla valresultatet 2002 gav Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ett starkt mandat att förändra Miljöpartiet. Man bestämde sig för att bli mindre bakåtsträvande, omformulerade sin tillväxtkritik och accepterade Sveriges EU-medlemskap.
Wetterstrand inledde också en offentlig flirt med liberaler, genom att försvara valfriheten och kritisera Alliansens integritetspolitik.
Från att ha förknippats med surgubbar i sandaler – läs Per Garthon, Birger Schlaug och Laszlo Gönczi – blev MP livsstilspartiet för medvetna konsumenter. När Wetterstrand och Eriksson avgick som språkrör var antalet väljare fördubblat. Mellan valet 2002 och 2011 växte de grönas väljarstöd från 4,6 till 11,7 procent. Sedan började raset.
Stödet för MP stannade på 6,6 procent i SCB:s majmätning. Samma parti som häromåret utmanade Sverigedemokraterna om att vara riksdagens tredje största, är i dag inte ens hälften så stort.
Väljartappet började innan valsegern, men precis som många gröna partier i Europa har Miljöpartiet svårt att hitta sin roll som regeringsparti.
I rapporten Gröna i regering från den till MP närstående tankesmedjan Cogito beskrivs hur gröna ideal om gräsrotsdemokrati är omöjliga att tillämpa i regeringsställning, att en grön regeringsagenda ska fokusera på kärnkraftsavveckling, internationellt bistånd och alternativ till tillväxtekonomin för att bli framgångsrik, samt att gröna ministrar i högre utsträckning än andra måste leva som de lär.
Språkrören borde ha läst Cogitos rekommendationer mer noggrant. Varken Åsa Romson eller Gustav Fridolin har övertygat. Det bestående intrycket är båten med den skadliga bottenfärgen, regeringsplanet som mellanlandade på samma flygplats som MP vill lägga ner och den historielösa jämförelsen mellan vår tids migrantdöd i Medelhavet och förintelselägret Auschwitz.
Kalkonerna har varit för många. Trots att det inte saknas dåliga ministrar får vice statsminister Romson regeringens absolut lägsta betyg i förtroendemätningar.
Samtidigt verkar twittrande broilers ha befordrats över sin kompetensnivå och Miljöpartiet har körts över av Socialdemokraterna i flera viktiga förhandlingar.
Missnöjet bland maskrosorna lär öka. Så länge Wetterstrands popularitet bidrog till en slagkraftig opposition accepterade gräsrötterna MP:s resa bort från sin ursprungliga idealism.
Det lär ändras nu när de gröna är nyttiga idioter i Stefan Löfvens ”samarbetsregering”.