Sveriges försvar och vårt förhållande till Nato kunde inte ha beskrivits bättre än vad som skedde under tisdagens pressträff när USA:s ambassadör till Nato Douglas Lute passerade Stockholm på sin väg till Riga. Lettland som tillsammans med Estland, Litauen och Polen tillhör de länder som nu senast har anslutit sig till försvarsalliansen.
Sveriges försvarssituation kan beskrivas i tre alternativ:
- Fri territoriell yta med inga försäkringar, en skrotad solidaritetsdeklaration som innebär att man får hoppas på det bästa.
Försvarets insatsnivå ligger kvar på samma mycket låga nivå som i dag – eller rent av mycket lägre.
- Status quo – med dagens doktrin som hävdar en ensidig solidaritetsklausul och EU-avtal som kompletteras med en mycket kraftig försvarsupprustning i nivå 2.5 procent av BNP eller mer. Som ifrån dagens låga försvarsnivå kräver ett rejält lyft. För att om möjligt trovärdigt och självständigt med egen kraft skydda nationen mot ett yttre angrepp, enligt devisen ensam är stark. Men vem tror det är möjligt? Ja – kanske Miljöpartiets strateger.
Det tredje alternativet som är fullt Natomedlemskap som kräver att Sverige i likhet med våra nordiska grannar Norge och Danmark omfattas av artikel 5. Försvarsmässigt ligger Natos rekommendation kring 2 procent av BNP för att täcka medlemskapets förpliktelser.
Östersjöländerna Danmark, Litauen, Lettland, Estland, Tyskland och Polen samt vårt gränsland Norge räknar med att nå den nivån kring 2020, och omfattas således i och med sitt medlemskap av den gemensamma försvarsförsäkringen.
Den försvarets brandförsäkring som vårt land i dag saknar tillsammans med den för stunden tilltänkta övningsbrodern Finland.
Sverige har visserligen ytterligare ett alternativ; att teckna ett bilateralt försvarsgarantiavtal med USA.
Detta känner vi igen från tiden efter andra världskriget, som det smusslades och viskades om när vi kallade oss ”neutrala”.
Att dess polityr var – och fortfarande är – synnerligen krackelerad inser nog i dag även den mest naive pacifist. Ett sådant avtal skulle ge märkliga signaler till våra EU-partners som redan verkar inom Natoalliansen.
Det är nu hög tid att ta ställning till denna brandförsäkring innan det är för sent. Om någon anser det är provokativt så låt gå för det. Det är vi – och enbart vi själva – som äger beslutet om hur och tillsammans med vilka vi vill försvara vårt land och vår frihet.