Det är insidan som räknas. Det är vad man i det här landet har förmedlat till generationer av barn och unga.
Det är en fin devis. Och sann.
Hår- eller hudfärg säger väldigt lite – snarast ingenting – om vilka vi är, vad vi vill, kan och drömmer om.
Vid sidan om detta humana och liberala tankesätt har dock en annan sorts människosyn på senare år fått allt starkare fäste i vårt samhälle. Identitetspolitiken.
Direktimporterad från USA och omfamnad av grupper som tilltalas av tanken att placera in människor i fyrkantiga boxar och göra dem till representanter för medfödda egenskaper de delar med andra.
Plötsligt kategoriseras individer öppet på det mest fördomsfulla vis och detta framhålls som ett utryck för mångfald. Det räknas skallar och efternamn utan en tanke på de konsekvenser ett sådant förminskande av människor långsiktigt riskerar att föra med sig.
Häromdagen skrev Irena Pozar, chef för sociala medier på Bonnier tidskrifter, en text i branschtidningen Resumé där hon menar att journalisters ”vithet är ett problem”.
Detta kunde hon slå fast efter att ha besökt Mediedagarna 2016 och gjort ”en snabb koll i seminarieprogrammet” där hon kunde ”räkna antalet svenskar med utländskt klingande namn på ena handen”.
Utan att tveka utgår Pozar trångsynt ifrån att människors efternamn säger något relevant om deras erfarenheter, kunskaper, perspektiv och världsbild.
Människorna vars namn Pozar anser vara ”svenska” kan bara förmedla ett ”helvitt och västerländskt perspektiv”. Så är det naturligtvis inte. Men även om det vore så visar Pozar upp en sorglig insiktslöshet om vad journalistik faktiskt är.
Det är en profession. Inget självförverkligandeprojekt. Att arbeta publicistiskt ska inte – får inte – förminskas till navelskåderi. Då har vi hamnat i ett gigantiskt bloggträsk. Ändå är det åt det hållet såväl stora mediehus som public service är på väg.
Även politiken hänfaller åt liknande trams. Individuella erfarenheter och kompetenser, ideologi och visioner nedvärderas till förmån för etnicitet på ett närmast rasistiskt vis. Personer med viss hud- eller hårfärg förminskas till att vara just det.
Att ha ett mellanösternklingande namn blir viktigare än att stå för de politiska värderingar partiernas själva existens vilar på. En djupt problematisk utveckling. Inte minst för att den låser in ett stort antal svenskar i ett evigt invandrar- och utanförskap.
Heter en människa något som Irena Pozar och hennes likar anser vara tillräckligt icke-västerländskt är hon automatiskt ”den andre” oavsett hur länge hon själv eller familjen bott i Sverige.
Därmed ges hon också uppdraget att i sin yrkesutövning eller politiska gärning representera alla andra ”andra” vare sig hon vill eller inte. Individen tas ifrån sitt eget värde, sina egna tankar och möjligheter att stå för den just hon är.
Mångfald är bra. Det berikar. I skolan. I politiken och inom journalistiken.
Men mångfalden bör bestå av olika erfarenheter, tankar och kompetens. Ska vi nå dit är det inte ”vitheten” som är problematisk utan fokuset på människors pigment.
För det är och bör förbli insidan som räknas.