Moderatstämman i Karlstad blev ett långt uppbrott från Fredrik Reinfeldts partiledartid. I den första omröstningen körde ombuden över partiledningen och krävde en reformering av anställningstryggheten.
I den migrationspolitiska debatten upprepade ombud efter ombud att det ”inte räcker med att öppna våra hjärtan” och i sitt stämmotal levererade Anna Kinberg Batra en svidande uppgörelse med den politik som partiet förde så sent som i fjol: ”Vi var arbetarpartiet som gick till val utan jobbpolitik.”
Markeringarna handlar både om att vara mer i takt med väljarna som oroar sig över flyktingkrisen och om att Kinberg Batra internt behövde visa att hon inte är en förlängning av Reinfeldt.
Förändringen är dock långtifrån entydig. Att M tagit ställning för att arbeta för ett mer jämställt uttag av föräldraledigheten och vill storsatsa på förskolan är två exempel på saker som aldrig skulle ha hänt på Carl Bildts och Bo Lundgrens tid.
Stämman, som med stor majoritet slöt upp bakom kravet på tillfälliga uppehållstillstånd (tut), ökar också pressen på regeringen i migrationsfrågan. Just tut är med största sannolikhet något som M kan få igenom i de pågående migrationsöverläggningarna med regeringen. Det ger M chansen att framstå som den verkliga vinnaren, eftersom det inte kommer att råda någon tvekan om att det är det rödgröna samarbetet och Miljöpartiet som är förloraren.
Minst lika viktigt var att Kinberg Batra gjorde klart att M inte kommer att arbeta för att snabbt avsätta regeringen, vilket en del stämmoombud önskat efter decemberöverenskommelsens (DÖ) fall. Budskapet som hamrades in var att den parlamentariska situation som ledde fram till DÖ fortfarande är verklighet och att det inte är ett alternativ att göra sig beroende av Sverigedemokraterna.
Men innerst inne känner många moderater och borgerliga väljare att det viktiga i dagens parlamentariska läge är att en alliansbudget skulle kunna få majoritet. Att påminna sina aktiva om riskerna med ett SD-samarbete fortsätter därför att vara den stora utmaningen för moderatledningen.
M åkte från stämman som ett starkare oppositionsparti och med ett tydligare anspråk på statsministerposten än när man anlände. Det är bra både för Alliansen och för Sverige.
För Moderaternas del finns emellertid en stor obesvarad fråga. Häromdagen kom en undersökning som visar att M tappar väljare till Centerpartiet och Sverigedemokraterna (Dagens Nyheter 15/10). Det är ingen slump. M har alltid varit en koalition av liberaler och konservativa.
Moderaternas förhoppning är att den ekonomiska politiken som förenat de två grupperna återigen ska bli det viktigaste för väljarna. Men frågan är vad som händer när de ideologiskt sinnade väljarna håller på att få fullgoda alternativ i form av Centerpartiets liberalism och Kristdemokraternas konservatism.