En historisk dag i svensk ekonomisk-politisk historia, tyckte finansminister Magdalena Andersson (S).
Den sista juni nådde den blocköverskridande kommittén efter ett års förhandlingar en överenskommelse om det finanspolitiska ramverket. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna står bakom uppgörelsen.
Överskottsmålet i budgeten har sänkts från en procent till 0,33 procent. Sänkningen kompletteras med ett skuldankare på 35 procent – ifall statsskulden avviker från målet måste regeringen förklara för riksdagen varför.
Att överskottsmålet har sänkts lär inte göra särskilt stor skillnad. Mellan 2000 och 2015 var överskottet i genomsnitt 0,4 procent: betydligt närmre det nyare målet på 0,33 procent än enprocentsmålet.
Det nya målet kommer därför inte att frigöra mycket medel för finansministern, förutsatt att man följer det.
Men risken finns att politikerna inte drar sig för att systematiskt ligga under även den nu överenskomna gränsen – som de gjort de senaste 15 åren.
Att målet har bortprioriterats beror till viss del på svårigheten att granska det. Därför är det mer lättkontrollerade skuldankaret välkommet. Att den enda påföljden om målet inte uppnås är en skrivelse till riksdagen kan verka tandlöst. Men det är bättre än ingenting.
Det är förstås bra att man har underlättat för granskning, men det är oroväckande att det nya ramverket ska utvärderas var åttonde år. Ett finanspolitiskt ramverk är till för stabilitet i statsfinanserna, inte för att användas som politiskt slagträ varannan mandatperiod.
Nej, en historisk dag i svensk ekonomisk-politisk historia var torsdagen knappast. Men förra gången en överenskommelse nåddes var 1997, i ett annat finanspolitiskt Sverige. Den nya uppgörelsen är därför en välbehövlig städning i det finanspolitiska ramverket.