”Svensk ekonomi går lika bra som en nyproducerad Tesla". Finansminister Magdalena Andersson (S) har mer rätt i sin jämförelse än vad hon önskar.
Det går bra för Sverige. Tillväxten förra året blev drygt fyra procent. Arbetslösheten har sjunkit från 7,9 till 7 procent sedan valet och tvärtemot vad många tror ökar bostadsbyggandet. I slutet av Alliansregeringens tid vid makten producerades 31 500 nybyggnationer per år, i dag är motsvarande siffra 46 000.
Så varför är väljarna missnöjda? Vad är det som gör att endast två av tio svenskar tycker att S- och MP-regeringen gör ett hyggligt arbete? Stefan Löfven beskriver missnöjet som ”surrealistiskt”, ett uttryck som han använde i Financial Times häromdagen. Den enkla förklaringen är att ekonomin inte går tillräckligt bra.
Trots högkonjunkturen och den historiskt låga räntan har regeringen lämnat överskottsmålet. Samtidigt ökar sjuktalen. Pessimismen hos småföretagen har vuxit med försämrade rut- och rot-avdrag, effektskatten på kärnkraft skapar osäkerhet inom industrin och kostnaderna för höstens flyktingkris är fortfarande oöverblickbara.
Tillskottet på 10 miljarder kronor till kommuner och landsting är brödsmulor i sammanhanget.
”Regeringen förstår inte de långsiktiga utmaningarna”, menade Ulf Kristersson, Moderaternas ekonomiska talesperson på sin pressträff i riksdagen.
Vårbudgetens prognos för utanförskapet ger Kristersson rätt. År 2020 beräknas 980 000 personer ha någon form av bidragsförsörjning. Vilket samhälle får vi när en stor andel av befolkningen i arbetsför ålder befinner sig i utanförskap? Hur påverkas tilliten och den allmänna skattemoralen om bidragskostnaderna växer med 77 miljarder de kommande åren?
Man är vad man kör, Magdalena Andersson! Teslan utstrålar kaxig progressivitet och får blickar av skräckblandad förtjusning från sin närmaste omgivning. Den är också beroende av frikostiga subventioner för att ens ta sig framåt och ger ändå ett högst oklart värde för pengarna.