Om man tänker sig en demokrati utan politiska partier, skulle man snart tvingas uppfinna partierna, heter det ibland. Så centrala är partierna för vårt styrelseskick. Därför måste varje ambition att vitalisera demokratin ta avstamp i partierna.
Nyligen skrev debattören Jenny Sonesson, som förra året lämnade Liberalerna efter flera år som aktiv medlem, en debattartikel som är representativ för hur många upplever de politiska partierna: ”Om man letar efter dynamik, kreativitet och de banbrytande tankar som formar framtiden är riksdagspartierna tyvärr fel ställe att leta på.” (Dagens Media, 22/1).
Inom statsvetenskapen talas det ibland om de gamla partierna som en kartell, vars främsta intresse ligger i att bevara sin egen maktposition.
Vi får en situation där de aktiva i de politiska partierna har mer gemensamt med varandra än med sina väljare. Och där eliterna i partierna känner sig bekvämare när de talar med andra som ägnar sig åt politik på heltid än när de möter människorna de är valda att företräda.
Även om förtroendet för den svenska demokratins institutioner är fortsatt högt, kan framväxten av nya partier som Sverigedemokraterna, men även Feministiskt initiativ, ses som ett tecken på att många väljare upplever att de gamla partierna inte längre förmår erbjuda relevanta alternativ.
Att partierna förlorat medlemmar och allt mer liknar professionella organisationer med syfte att fatta politiska beslut, är en viktig utgångspunkt för den statliga Demokratiutredningen som presenterades häromveckan.
Tonvikten i utredningen ligger på att stärka medborgarnas påverkansmöjligheter vid sidan om partierna. Men så kallade folkinitiativ, som ger medborgarna möjlighet att väcka motioner i riksdagen och kommunerna, kommer aldrig att bli något annat än ett komplement till de politiska partierna.
Ska partierna på allvar kunna fungera som en länk mellan medborgarna och de politiska beslutsfattarna, och förmå fånga upp de viktigaste samhällsproblemen, ligger det ett värde i att många medborgare är med på insidan i partierna. En av de intressantaste tankarna i Demokratiutredningens betänkande handlar därför om att partiledare skulle kunna utses genom medlemsomröstningar.
Det skulle ge partimedlemskap ett konkret värde som det i dag saknar, och på så sätt kunna locka fler att ta steget in i politiken.
Förlorarna är förstås dagens valberedningar och nomineringskommittéer. En del ledande politiker skulle säkert med fruktan i rösten tala om hur vänsterkantspolitikern Jeremy Corbyn överlägset besegrade det brittiska Labourpartiets hela etablissemang i en medlemsomröstning om partiledarskapet.
Visst är det troligt att ett ökat medlemsinflytande skulle leda till en mer ideologisk och polariserad politik. Men nog vore det att föredra framför personer som Stefan Löfven, som egentligen inte ville bli partiledare, eller någon vars hela personlighet medietränats bort.