När Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson i måndags förklarade att de ställer sina platser till förfogande för att söka förnyat förtroende på partikongressen spelade de ett högt spel.
Sannolikt räknade de med att det var alldeles för kort tid kvar till kongressen, som hålls om två veckor, för att det på allvar skulle hinna mobiliseras ett motstånd.
Men i stället rämnade marken under deras fötter.
Initialt riktades kritiken i huvudsak mot Romson. Men allteftersom veckan gått har röster höjts för att även Fridolin borde bytas ut.
Kritiken att MP i sin strävan att vara inkluderande blundat för bland annat islamism slår inte minst mot Fridolin, som under lång tid varit en stark anhängare av den sparkade bostadsministern Mehmet Kaplan.
Men inte heller Fridolins ambition att genom skolpolitiken bredda MP har varit en framgångshistoria.
Fridolin blev visserligen utbildningsminister, men andelen väljare som röstar på MP för skolpolitiken är fortfarande mycket liten.
Ändå lär det vara Romson som har störst anledning att frukta valberedningen. Väljarnas förtroende för henne är väsentligt lägre än för Fridolin och upprepade mediala klavertramp har satt bilden av henne som olämplig som språkrör och minister.
Men framförallt ställer miljöpartisterna frågan om varför deras miljöminister inte lyckats leverera några tydliga resultat på sitt ansvarsområde. I ett parti vars kärna är miljöfrågorna är det ett förödande omdöme.
Att biståndsminister Isabella Lövin lyfts fram som en möjlig efterträdare till Romson är därför helt naturligt. Hennes karriär i MP har handlat om precis det som Romson misslyckats med.
Som europaparlamentariker spelade Lövin en avgörande roll i arbetet med att förändra EU:s fiskepolitik för att rädda de hotade fiskebestånden i världshaven.
Att byta språkrör är ingen mirakelkur för att bryta Miljöpartiets förtroendekris. Men att prioritera förmågan att göra avtryck i miljöpolitiken vore i varje fall en början för ett grönt regeringsparti.