Vissa saker borde vi som invånare i ett av världens rikaste länder kunna ta för givna: Att polisen kan göra sitt jobb, att ambulansen kommer när vi behöver den, att vi har ett försvar som förmår skydda landets gränser och att ingen faller igenom samhällets yttersta sociala skyddsnät.
Att det i dag finns utbredda tvivel kring detta är en anledning till pessimismens grepp om svensk politik. När grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar som vi förväntar oss infinner sig känslan av ett land som befinner sig i ett sakta förfall.
Moderaternas nya paroll, som hade en framträdande roll på partiets Sverigemöte i helgen är ”Sverige ska fungera”.
I ett land som vant sig vid att vara det modernaste i världen, i ständig jakt på nya reformprojekt – från att skapa ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen till grön omställning – kan det tyckas vara en låg ambitionsnivå.
I den bästa av världar borde det förstås vara så. Men svensk politik, och här är M i allra högsta grad medskyldiga, har länge präglats av ett totalt ointresse för statens kärna, som kunnat avfärdas som ett särintresse.
När människor märker att det i stora delar av landet är långtifrån säkert att polisen har möjlighet att rycka ut, när media rapporterar om återkommande attacker mot poliser, brandmän och ambulanspersonal och när ett uttryck som ”enveckasförsvaret” blir en självklarhet i samhällsdebatten går det dock inte längre att låtsas som att allt står rätt till.
Man skulle kunna beskriva det som att M på Sverigemötet sökte sig tillbaka till sina konservativa rötter. Förslag som skärpta straff för attacker mot blåljuspersonal är något som många gammelmoderater nickar instämmande åt.
Men när M talar om att återupprätta det offentliga kärnuppdraget handlar det i dag lika mycket om socialtjänstens kris, med underbemanning och hot som en del av socialsekreterarnas vardag.
Krisen för det offentliga, för det vi borde kunna se som självklart, har tillåtits växa sig både djup och bred. Inget parti har råd att ignorera detta.