Bostadsbristen i Sverige är närmast institutionaliserad. Den har rått så länge nu, att man lätt kan tro att det går att skjuta på problemet ett tag till.
Men det gör det inte. I 255 av Sveriges 290 kommuner råder bostadsbrist, en ökning med 72 kommuner på två år. Både OECD och EU har kritiserat Sveriges tröga bostadsmarknad och flera gånger har EU:s ministerråd uppmanat oss att reformera hyressättningssystemet.
Boverket rekommenderade i en rapport 2013 att överge systemet och förordar istället en högre grad av marknadsmässig hyressättning.
Liknande slutsats nådde Bokriskommittén, upprättad av handelskamrarna i Sveriges tre storstadsregioner samt branschorganisationen Fastighetsägarna.
I sin slutrapport från 2014 menar kommittén att två saker bör göras samtidigt:
Fler bostäder måste byggas och hyrorna måste bli mer marknadsmässiga. Skulle man plötsligt låta efterfrågan bestämma priserna kan det höga efterfrågeöverskottet leda till dyra hyror, när alla slåss om samma lägenheter.
Därför måste det kombineras med att bygga fler bostäder. Prognoser för 2017 och 2018 visar osedvanligt stort nybyggande. Första kvartalet 2017 påbörjades bygget av 45 procent fler lägenheter än motsvarande period 2016.
Nu finns ett gyllene tillfälle att övergå till marknadshyror - bostadsbristen kan botas utan att hyrorna blir för höga.
I en ny rapport för branschorganisationen Sveriges Byggindustrier (juni 2017) ger Sonny Modig, tidigare vd för Malmös kommunala bostadsbolag, flera förslag om hur övergången kan ske.
I Sverige måste hyran vara skälig och avgörs genom att jämföra med genomsnittshyran för likvärdiga lägenheter. Detta går dock emot avsikten i 1968 års hyressättningsreform.
Att sätta nybyggens hyror med genomsnittshyror som referens ansågs leda till trögrörlighet i prissättningen.
Då minskar incitamenten att bygga nytt och man riskerar bostadsbrist, vilket vi också fick. Modig förespråkar därför en lagändring: Fastighetsägaren får sätta den hyra hen finner skälig, i förhållande till det övre skiktets hyror för likvärdiga lägenheter, och hyresgästen får välja att skriva på om hen vill.
Som det ser ut i dag kan Hyresgästföreningen förhindra att hyresvärd och hyresgäst kommer överens enskilt.
Ett ytterligare förslag är därför att ta bort tvånget på kollektiv förhandling. Då kan hyresvärd och hyresgäst komma fram till en hyra som båda är överens om.
Förslagen är enkla, men Modig synliggör varför de kan bli svåra att implementera. Det tvingande kollektiva förhandlingssystemet innebär att hyresgäster måste betala förhandlingsersättning till Hyresgästföreningen, oavsett om de är medlemmar eller ej. Det är pengar som föreningen ogärna blir av med.
Men de som drabbas värst av det misslyckande som nuvarande system för hyressättning innebär, är de som mest behöver tillgång till billiga bostäder: de som saknar kapital och kontakter.
Det går inte längre att skjuta på problemet som hyresregleringen innebär.