Det har varit en sommar fylld av moraliserande.
Efter att ha läst en artikel där en psykolog på Arbetsförmedlingen ondgjorde sig över ungdomar som inte kom på sina möten, för att de kände att de hade vettigare saker för sig eller inte ville gå upp tidigt på morgonen, konstaterade riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson (FP) att hon ”skämdes” över hur ”bortskämda” ungdomarna var.
Detta följdes upp av statsminister Stefan Löfven (S) som i Almedalen talade under parollen ”Gör din plikt, kräv din rätt”. En gång handlade den om att de som tvingades göra värnplikt också borde ha rösträtt.
I dag handlar det om att antyda att det finns människor som på olika sätt ”inte gör rätt för sig”, genom att inte utbilda sig, ta sovmorgon eller spela datorspel.
Det har blivit allt mer uppenbart att denna typ av moraliserande kommer att bli en bärande del av Socialdemokraterna under Löfven.
Att människor som fyllt 40 klagar på slöheten hos dagens ungdomar är knappast någon nyhet och budskapet kan säkert locka en och annan väljare. Men ur ett sakpolitiskt perspektiv är det problematiskt när två ledande politiker gör det till kärnan i sina budskap.
I själva verket framstår moraliserande mer än något annat som en symbol för politiker som gett upp alla reformambitioner. Antalet människor som anser att de inte har något ansvar för sin egen försörjning lär vara försvinnande litet.
Kanske är det rentutav så att de aktuella ungdomarnas skepsis till Arbetsförmedlingen är en sund reaktion på något som exempelvis Folkpartiet länge påpekat – att myndigheten inte längre förmedlar några jobb.
Om man upplever att mötena på Arbetsförmedlingen i huvudsak handlar om annat än att komma i arbete förefaller det rationellt att prioritera bort dem. Ändå valde Ohlsson den moraliserande linjen.
Att som Löfven tala om att fler borde ha modet att starta företag och byta yrke är förstås sympatiskt. Men politik är inte att gnälla över att människor inte tar sitt ansvar, utan att genom reformer göra det enklare att hitta sätt att försörja sig på.
För det saknas knappast utmaningar i den ekonomiska politiken.
Robotiseringen innebär att många arbetstillfällen, även kvalificerade, kommer att försvinna. Det förstärker det redan uppenbara behovet av att stimulera framväxten av nya jobb som kan fungera som språngbräda in på arbetsmarknaden. Det ställer också krav på både trygghetssystem och utformningen av skatterna.
Samtidigt lider vi på många håll av en sedan flera decennier tillbaka eftersatt infrastruktur. Och över allt detta hänger hotet om en bostadsbubbla som spricker.
Det är i många fall komplexa frågor. Men de borde vara självklara prioriteringar för tillväxtinriktade politiker, oavsett partifärg.
Dessutom är en sak säker. Att människor tar sig i kragen, och låter bli att snooza, kommer inte att hjälpa. Kanske är det inte folket som flyr från ansvar, utan politikerna.