Hatet, intoleransen och bitterheten mot människors frihet att forma sina egna liv är vår tids gift. Massmordet i Orlando är ytterligare en påminnelse om att våldet drabbar oss skoningslöst.
Vittnesmålen från gay-klubben Pulse i Orlando är skrämmande lika berättelserna från Bataclan-massakern i Paris. På några sekunder förvandlades den glädjefyllda frizonen till ett blodbad. Några inledande smällar och flera skott i tät följd.
Ljudet av kulor som träffar skyddslösa kroppar. Människor som börjar falla likt dominobrickor. Allt mer desperata försök att ta sig ut ur lokalen. Avskedshälsningar till anhöriga på sms. Död, panik.
Gärningsmannen Omar Mateen mördade 50 oskyldiga människor. Den värsta skjutningen i USA:s historia är ingen ”masskjutning”, utan ett överlagt massmord på homo- och bisexuella.
Platsen för dådet var noga utvald av en ideologiskt motiverad gärningsman. Vi talar inte om ett vansinnesdåd, utan om en medveten stridshandling mot den liberala demokratin.
Massmordet i Orlando blir en vattendelare i det amerikanska presidentvalet, allt annat vore förvånande.
Hur kunde Omar Mateen, som hade förhörts av FBI om sina kopplingar till islamism, och vars arbetskamrater uppfattat honom som hatisk mot homosexuella, köpa sina vapen legalt? Varje år skördar USA:s vapenlagar tusentals liv helt i onödan. Att automatkarbinen som användes i Orlando var legal går inte att bortse från när händelseförloppet utreds.
Men lika skrämmande som den amerikanska vapenlagstiftningen är Omar Mateens gärningsmannaprofil. Den 29-årige massmördaren framstår som ännu en ung man vars rotlöshet, identitetsförvirring och personliga misslyckande drev honom i armarna på mördarsekten IS.
Vi känner igen afghan-amerikanen Omar Mateens bakgrund från de senaste årens terrordåd i Frankrike, Belgien och Danmark.
Man under 30 år.
Tidigare ostraffad.
Troligen ensamvarg.
Religiöst och politiskt radikaliserad. Bekräftat hat mot utsatta minoritetsgrupper som judar och homosexuella.
Inför den muslimska fastemånaden Ramadan uppmanade IS till nya attacker mot USA och Europa och beskrev fastan som ”månaden av invasioner och jihad”.
Strax innan dådet svor Omar Mateen trohet till mördarsekten. Kopplingen finns där, även om attacken inte var koordinerad.
Hur ska den liberala demokratin skyddas från sådana interna hot?
Det är frågan som vi ställer oss varje gång, utan att ha några andra svar än fraser om mer kärlek och frihet.
Vi upprepar oss nästan tvångsmässigt – fast orden egentligen aldrig fylls med innehåll, och mest är ett sätt att försöka repa mod.
Att fortsätta gå ut och festa och möta varandra må vara en politisk motståndshandling, men det är ingen konstruktiv lösning på fanatismen som flyttar fram sina positioner i hela västvärlden. Mot IS trojanska hästar står vi fortfarande svarslösa i skottlinjen.