Arbetsmarknadens utmaningar blockeras av LO. Förbundets inflytande på Socialdemokraterna håller hela Sverige tillbaka.
När LO till helgen samlas i Stockholm för sin 28:e kongress gör man det efter ett år som lättast kan beskrivas som ”kalabaliken i Kållered”.
LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson misslyckades att hålla ihop sina 14 förbund under avtalsrörelsen. Kommunals avgångna ordförande Annelie Nordström beviljades inte ansvarsfrihet efter de frikostiga representationsnoterna i bolaget med det passande namnet Lyran. Och medlemstalen är historiskt låga.
Med 1,5 miljoner medlemmar har LO sin lägsta organiseringsgrad på 50 år. Medlemsflykten är en logisk följd av att växande tjänstemannagrupper hellre organiserar sig i partipolitiskt oberoende fack, som inte motsätter sig trygga inkomstbortfallsförsäkringar av ideologiska skäl.
Samtidigt påverkar den minskade kollektivanslutningen LO:s agerande i grunden. Byggnads ansvarslösa strejk under avtalsrörelsen, när LO:s högst avlönade förbund vägrade att acceptera löneökningar inom industriavtalets märke, bör ses i ljuset av fackets trängda läge.
Medlemsflykten från arbetarrörelsen ökar de interna kraven på mer politisk radikalitet och fler strejker. Det är ett bekymmer att tackla för fler än Thorwaldsson. Med ett fortsatt stort inflytande över Socialdemokraterna gör exempelvis Byggnads vad man kan för att pressa regeringen Löfven.
Precis som vilken intresseorganisation som helst representerar LO sina betalande sympatisörer. De senaste månaderna har arbetarrörelsen gemensamt försökt att göra den svenska modellen till sin. Att LO ser till hela Sveriges bästa är dock nonsens.
Kärnkraftsvänligheten och fackets progressiva syn på frihandelsavtalet TTIP mellan EU och USA visar att LO-borgen aldrig har representerat avgrundsvänstern, men regeringens vallöfte om rätt till heltid i offentlig sektor, krav på kollektivavtal vid offentliga upphandlingar och tonartshöjningen i kritiken mot vinster i välfärden är rena beställningsverk från LO.
Temat på årets kongress är "Investera för jämlikhet". Frågan är för vem.
De manliga LO-förbunden är opåverkade av flyktingkrisen. Tvärtom ser de kommande åren riktigt bra ut. Konjunkturen är stark, byggandet tar fart och efterfrågan på välutbildade snickare, elektriker och målare ökar.
Det är Kommunals mestadels kvinnliga välfärdsarbetare som sliter ut sina kroppar när kostnadschocken pressar kommunernas arbetsscheman. Allt färre händer måste ta hand om allt mer. Behovet av extra avlastning är enormt. Ändå säger LO:s ledning nej till fler visstidsanställningar och blockerar möjligheten för nyanlända att arbeta för något lägre ingångslöner.