Sverige tycks vara hotat. I alla fall om man får tro moderatledaren Anna Kinberg Batra, som under sitt sommartal på nationaldagen poängterade hur viktigt det är att försvara svenska värderingar om jämlikhet och individualism.
Statsminister Stefan Löfven, som också höll tal samma dag, lyfte även han hur mycket han älskar det svenska samhällsbygget.
Det går en nationalistisk våg över Sverige, precis som över resten av Europa och USA. Invandring, globalisering, terrorism och västvärldens förlorande inflytande gör att människor söker efter sin identitet och sina rötter.
I sig är det inget dåligt. Nationell stolthet och gemenskap är en förutsättning för såväl välfärdsstaten som den sociala tilliten i ett samhälle. Men nationalism kan också ta sig obehagliga och intoleranta uttryck.
Den svenska synen på nationalism är bakvänd. Å ena sidan fnyser journalister inte sällan åt en viss typ av patriotism. När en svensk skådespelerska vinner en Oscar ”triggas gemene hens nationalistiska impulser som aldrig förr”, skrev Anna Hellgren i Expressen (29/2) och varnade för dess konsekvenser.
Att folk blev glada över att svenske Max Martin, världens mest framgångsrike låtskrivare, vann Polarpriset ansåg Aftonbladets Fredrik Virtanen vara ett uttryck för unken nationalism (15/2).
Att vara stolt över rent apolitiska företeelser som symboliserar nationen anses alltså misstänkt brunt. Att manifestera sin patriotism genom moraliska värderingar, som att Sverige ska vara ett öppet land, feminism eller åsikten att religion är något man bara får pyssla med hemma på kammaren, ses däremot som helt oproblematiskt. Men faktum är att det förhåller sig precis tvärtom.
Alla kan nämligen vifta med en svensk flagga när hockeylandslaget vinner VM eller när Måns Zelmerlöw tar hem Eurovisionsschlagern. Alla kan, oavsett religion, grad av värderingsprogressivitet och privata moraluppfattningar, vara stolta över folkmusik från Dalarna eller Avicii.
Om den nationella gemenskapen ska manifesteras genom att alla ska skriva under på samma värderingar och normer om könsroller, sexualitet och religion, snarare än rent apolitiska företeelser, kommer en stor grupp att exkluderas.
Det är värdegrundsnationalismen som är intolerant, inte kulturnationalismen.
Självklart kan man kräva att alla ska respektera lagen. Men opinionsbildare och politiker som tar strid mot kvinnor i slöja, eller kräver genuscertifiering av alla dagis gör sig skyldiga till en osympatisk och exkluderande form av nationalism.
När förändringens vindar blåser vill många ha något att hålla i sig i. Det är förståeligt. Men låt inte den nyvakna kärleken för nationen kanaliseras i värderingschauvinism.