Skattehöjningar är den enkla vägens politik. När kommuner och landsting inte kan bära sina kostnader är det lättare för politikerna att lägga till än att dra ifrån. Nästa år inleds den skattechock som Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, varnade för tidigare i höstas. Enligt SKL:s chefekonom Bettina Kashefi behöver skatterna höjas med i snitt två kronor per hundralapp fram till 2019. Flyktingkrisen angavs som en förklaring, ålderskurvan som en annan.
Däremot sades inget om vidlyftiga kommun- och landstingspolitiker som sätter pengar i rullning som om det inte fanns någon morgondag. Såväl Härnösand, där kommunen nyligen köpte ett nytt cykelställ på torget för det facila priset 431 000 kronor, som Motala, där kommunen slog till på Folkets hus för fyra miljoner kronor förra året, finns med bland orterna som drabbas av högre skatt.
När det nya året ringer in höjs den kommunala skattesatsen i totalt 63 kommuner. Trots att BNP ökade med 3,9 procent under tredje kvartalet, tillväxtprognoserna för de kommande åren är fortsatt starka, och antalet sysselsatta närmar sig 4,9 miljoner, skenar kostnaderna. Andelen kommuner med skattehöjningar motsvarar lite mer än 20 procent. Men så många som var fjärde skattebetalare får höjd kommunalskatt då några av Sverige största städer – bland annat Stockholm, Norrköping och Örebro – ingår i skattehöjarklubben.
Högst är skatterna i landsbygdskommuner som bohuslänska Munkedal, som får Sveriges högsta skatt med 35,11 procent, och i Norrbottens inland. Skattehöjningarna i storstadsnära tillväxtkommuner som skånska Lomma och Staffanstorp visar dock att även jämförelsevis rika kommuner har svårt att få ihop budgeten.
Principen om de stigande förväntningarnas missnöje är något alla kommunalråd tvingas ta hänsyn till. Men när kraven på vård, skola och omsorg ökar kan inte standardsvaret vara skattehöjningar.
Begrepp som privatisering och effektivisering är minst lika viktiga i den kommunala ordboken.