Sverige anses allmänt, inte minst av svenskarna själva, vara ett av världens minst korrumperade länder. Prydligt, städat och korrekt.
Men vad gör det när det finns korruption i statens kanske viktigaste analysverktyg?
Den latinska frasen “Quis custodiet ipsos custodes?”,
”Vem skall vakta väktarna själva”, tenderar att aktualiseras först när behovet av sådan reflektion uppstår.
Dagens Nyheters pågående granskning av Riksrevisionen fick omedelbara konsekvenser.
Tidningen hade inte ens hunnit publicera sin första artikel innan riksrevisorn Susanne Ackum meddelade sin avgång under helgen.
Motiveringen innehöll inte en pudel, utan snarare en hel kennel:
”Jag har agerat på ett sätt som innebär att jag anser det omöjligt att utöva mitt uppdrag som riksrevisor med fortsatt förtroende för mig och Riksrevisionen.”
Att det skulle krävas en journalistisk granskning för att denna insikt skulle finna sin väg till ett pressmeddelande är beklagligt.
”Fortsätt med fifflet så länge det går och hoppas på det bästa”, är budskapet.
Vänskapskorruption och skräddarsydda platsannonser är inte ingredienser som önskas i en verksamhet som Riksrevisionens, där den fria tanken och en oavhängig kultur skall vara skarpa verktyg mot makten.
Händelserna på Riksrevisionen är heller inte unika. Mona Sahlins hastiga avgång som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism efter felaktiga intyg om en medarbetares lönenivå är ett annat exempel.
Den senaste veckans nästan förlösande samhällsdebatt om svenska värderingar har tenderat att vara storslagna deklarationer av vad som är rätt och riktigt.
Men värderingar utan principer är verkningslösa.
Svenska värderingar i all ära, men det vi bör diskutera är vår självbild om svensk politik och offentlig förvaltning som höjd över varje misstanke.