Missnöjet med decemberöverenskommelsen (DÖ) frodas inom Moderaterna, och har även spritt sig till de andra allianspartierna.
Men som den socialdemokratiske skribenten Widar Andersson nyligen konstaterade, är det Socialdemokraterna som egentligen borde vara riktigt rädda (Folkbladet 30/3).
Kombinationen av skrivningarna i DÖ om att den största ”partikonstellationen” ska kunna få igenom sin budget och det starka allianssamarbetet driver S i famnen på Vänsterpartiet.
Det hade kanske inte varit något större problem om V agerat på samma sätt som partiet gjort historiskt. Basen för socialdemokratins långa maktinnehav var passivt stöd från V och dess kommunistiska föregångare. Men under de senaste åren har V försökt att hitta en roll utöver den som stödparti.
Det innebär att vänsterns stöd, vilket Stefan Löfven redan har fått erfara, inte längre kommer att vara gratis.
I ett politiskt läge, som det som följt av DÖ, kommer beroendet av Vänsterpartiets stöd att bli allt större för S, och därmed det pris Jonas Sjöstedt kan ta ut. Det lär i sin tur stärka vänsterfalangen inom S, vilket sannolikt gör vänstersvängen ännu tydligare.
Det är dåliga nyheter mest i allmänhet, men det är särskilt dåligt för Socialdemokraterna.
Att S under så lång tid kunde dominera svensk politik handlade till stor del om förmågan att hålla mitten, och på så sätt locka breda väljargrupper. Det öppnade också för samarbete med borgerliga partier i viktiga frågor.
Det är den dörren som håller på att dras igen i och med överenskommelsen om att institutionalisera blockpolitiken. Konsekvensen för Socialdemokraternas del blir att S-ledda regeringar kommer att definieras av V och att Alliansen med viss trovärdighet kommer att kunna hävda att envar som röstar på S röstar för Jonas Sjöstedts politik.
Det är ett drömscenario för att alla som vill öka chansen för borgerliga regeringar. Och många menar att det var, om inte syftet, så åtminstone en av alliansstrateger uppskattad bieffekt av DÖ. Visst kan man vara glad över att S inte kommer att dominera svensk politik på samma sätt som tidigare. Men om man inte är en inbiten partist på den borgerliga sidan kan det ändå vara värt att reflektera över de långsiktiga effekterna av att S blir fastlåsta till vänster.
Konsekvensen kan bli ett politiskt system som får allt svårare att hitta breda och långsiktiga lösningar för skolan, socialförsäkringar, infrastruktur och skatter.
Det riskerar att gå ut över en den samhällsmodell som gjort Sverige framgångsrikt. Den kapitalistiska välfärdsstaten, som omfamnats av både socialdemokrater och borgerliga, har byggt på insikten om att välfärdsstaten och en dynamisk marknadsekonomi är varandras förutsättningar.
Den balansen hotas när S drivs åt vänster och riskerar att förlora sin förståelse för kapitalismen som välståndsskapare.