Bostadsbristen har övergått i en bostadskris. Förändringar av hyresregleringen, ränteavdragen och flyttskatten är några av reformförslagen som ligger på bordet vid de blocköverskridande samtalen. Finansminister Magdalena Andersson (S) och bostadsminister Mehmet Kaplan (MP) är beredda att lyssna på oppositionen, men inte ens en gradvis marknadsanpassning av hyrorna skulle ge några omedelbara effekter.
Bostadsmarknaden lider av samma bekymmer som arbetsmarknaden. Alla förhandlingar sker mellan aktörer som i grunden representerar insiders. Prio ett för Hyresgästföreningen är att ta tillvara medlemmarnas intressen. Allmännyttan drivs enligt marknadsprinciper, medan kommersiella byggbolag ska leverera vinst till aktieägarna.
Sverige behöver minst 700 000 nya bostäder till 2025. Byggtakten för billiga hyres- och bostadsrätter är inte i närheten av den siffran. År 2014 påbörjades byggnationen av totalt 36 400 lägenheter.
Motsvarade siffra för 2013 och 2012 var 30 500 respektive 21 500. 2015 års prognos på strax över 40 000 nybyggnationer är nästan en dubblering på några år, men når bara upp till drygt hälften av behovet.
Underskottet av bostäder för ekonomiskt svaga grupper som ensamstående och studenter var skriande redan innan höstens rekordhöga flyktingmottagande.
Det kommunala planmonopolet och onödigt komplicerade bygg- och bullerregler är en förklaring, men rent marknadsmässigt är det också mer lönsamt att bygga lägenheter för köpstarkare hushåll.
Den tidigare alliansregeringen misslyckades med bostadsförsörjningen. Attefallhusen och skattelättnader vid andrahandsuthyrning var kompletterande åtgärder, inte någon solid grund i ett nytt Sverigebygge. Därför krävs ett nytänk i bostadspolitiken för att undvika en framtid med eskalerande trångboddhet.
Subventionerat boende i så kallad ”social housing”-form har tidigare förknippats med fattighus och förnedring. Precis som Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson skriver finns dock skäl att väcka liv i frågan (2/2).
Lägenheter med enklare standard, särskilt byggda för låginkomsttagare i tillväxtområden, är en tänkbar lösning. Modellen förekommer såväl på Manhattan som i centrala Wien och skapar en socioekonomiskt mer blandad stadsmiljö, men förutsätter att den politiska viljan finns.
”Staten ska inte tvinga kommunerna att bygga bostäder”, menar SKL:s ordförande Lena Micko (S) som en replik på Mehmet Kaplans idé att införa ekonomiska sanktioner mot kommuner som inte bygger tillräckligt.
Micko anser att kommunerna får bära skulden för systemfelen på bostadsmarknaden och påpekar att allt byggande sker på marknadsvillkor (Dagens Samhälle 1/2).
Lena Micko har rätt i att kommunerna inte är ensamt skyldiga till bostadsbristen. Men även SKL:s argumentation har ett tydligt insiderperspektiv. Förslagen på uppluckrade bullerregler och strandskydd är inte tillräckligt för den nyanlända som precis har hänvisats till en evighetslång bostadskö.