”Herr talman! Vill Anna Kinberg Batra ha en annan regering så snart som möjligt?” Jimmie Åkessons inlägg i replikskiftet med moderatledaren i riksdagens partiledardebatt den 14 oktober var lika kort som potentiellt omvälvande.
Sverigedemokraternas ledare är väl medveten om de aktiva moderater som tycker att det är dags att fälla den rödgröna regeringen, och som inte ser några problem med att ha stöd av SD i riksdagen.
Om Åkesson hade fortsatt att trumma in sitt budskap i ytterligare ett par veckor är det därför fullt möjligt att pressen på M-ledningen blivit så stor att den tvingats fälla regeringen.
Men i stället valde SD att en dag senare kalla till presskonferens och förklara den parlamentariska vägen uttömd, varefter man åkte till Grekland för att dela ut flygblad i syfte att avskräcka flyktingar från att söka till Sverige.
Alla som inte vill se SD-inflytande över regeringspolitiken bör vara tacksamma för SD:s agerande i oktober. Men händelsen säger också något om de två nyanser av SD som går att se när partiet från och med i dag håller landsdagar i Lund, för att bland annat anta nya familje- och näringspolitiska program.
Trots att ambitionen på landsdagarna är att bredda profilen lär vi bli påminda om partiets rötter. Precis som i brittiska The Guardians (23/11) tv-inslag om unga sverigedemokrater, kommer arga män att balansera på gränsen för det acceptabla, och sannolikt gå över den, i sina angrepp på mångkultur och invandring.
Parallellt existerar emellertid ett parti där allt fler snarare har Dansk Folkepartis statsministermässiga partiledare Kristian Thulesen Dahl som ideal.
Det är ett parti som växer in i riksdagsarbetet och där ledamöter beskriver hur de numera möts med respekt från andra partiers företrädare. Framförallt bör ingen tvivla på att det är åt detta håll SD förändras.
Det gör det svårare att argumentera mot SD med hänvisning till partiets ursprung i det tidiga 1990-talets vit-makt-rörelse.
För allt fler väljare är SD i dag ett parti bland andra, vilket förstärks av att så gott som alla partier nu ställer sig bakom åtgärder för att, åtminstone tillfälligt, minska antalet asylansökningar. Samtidigt gör det parlamentariska läget att SD på ett eller annat sätt kommer att spela en viktig roll i regeringsfrågan.
Frågan om SD och makten måste därför handla om politikens långsiktiga inriktning.
Vill vi att Sverige ska bli mer som Danmark, och permanent stänga gränserna för invandring, eller vill vi hitta vägar som gör det möjligt för Sverige att i framtiden åter föra en liberal migrationspolitik?
Den som ser det senare som eftersträvansvärt har all anledning att hålla SD borta från inflytande.
Den som ropar högst om SD:s rötter kommer inte att vara den som lyckas med detta.
Det kommer däremot den som förmår forma nya koalitioner för att styra Sverige. Och det måste göras nu. Efter valet 2018 lär det vara för sent.