Ska Europas framtid ännu en gång avgöras på Balkan?
President Clinton var kluven. Sommaren 2019 skulle det krävas amerikanskt ledarskap och flygbombningar för att försvaga de olika stridande grupperna på Balkan. Den Europeiska Unionen hade, sin vana trogen, inte kunnat enas om hur man skulle möta en säkerhetspolitisk utmaning på sin egen kontinent. De yttre gränserna var, den bräckliga freden i Syrien till trots, fortfarande hårt ansatta av flyktingströmmar och migration från Afrika. I det läget, med blicken vänd utåt, hade organisationen missat vad som höll på att inträffa i unionens grannländer.
Den amerikanske presidenten var väl förtrogen med Balkans etniska krutdurk. Hennes make, den förre amerikanske presidenten Bill Clinton, hade i slutet av sitt presidentskap 1999 samlat Europa och hindrat ett folkmord i Kosovo. Nu, 20 år senare och tre år in på Hillary Rodham Clintons första presidentperiod, fanns det möjlighet att uppvisa ett ledarskap som inte riskerade att engagera USA i ännu ett ökenkrig. Freden i Syrien var bräcklig, och hade stärkt Rysslands makt i arabvärlden. Därför var riskerna på Balkan stora: det handlade om EU:s och USA:s trovärdighet.
Till skillnad från den förra konflikten på Balkan var inte oroligheterna resultatet av ett imploderat sovjetiskt imperium. Det nya kriget på Balkan riskerade i stället att bli början på ett annat slags imperium. Det fanns ingen anledning för Vladimir Putin att söka konflikt med de europeiska Nato-länderna när han i stället kunde destabilisera kontinenten utan att själv söka militär konflikt.
Därför hade de ryska destabiliseringsoperationerna flyttat fokus från Baltikum, och i stället underblåst konflikterna om Europas akilleshäl: Balkan.
Förutsättningarna fanns där: genomgående korruption, usel ekonomisk utveckling, bristande framtidshopp och en parallell samhällsstruktur i den organiserade brottsligheten. Att de forna delarna av Jugoslavien inte hade uppnått högre levnadsstandard än vad som var fallet i mitten på 2010-talet, blev en utmärkt grogrund för att återuppväcka latenta konflikter.
Rysslands agerande var enkelt: använda Serbien som svepskäl till militär störningsverksamhet på europeisk mark genom att öka konfrontationen med radikala islamistiska grupper i Bosnien, som under mitten på 2010-talet och i skuggan av Bosniens söndervittrande stat kommit att bli en kornbod för den europeiska jihadismen.
Det fanns dock en joker i leken: Nato-medlemmen Turkiet vars hårdföre president Recep Tayyip Erdogan svurit att beskydda bosniska muslimer både mot ryska flygbombningar och europeiska och amerikanska insatser. Ryssland å sin sida svor att beskydda Serbien och övriga serbiska enklaver på Balkan både mot islamistisk terrorism som mot amerikansk och europeisk imperialism.
Åter igen riskerade ett världskrig att starta på europeisk mark. Historien skulle avgöras av hur president Hillary Rodham Clinton i samarbete med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson agerade.