Historiska fästningar och närhet till vatten. Bullerby-känsla för dem som har råd att betala för att barnen ska få en trygg uppväxtmiljö. Pittoreska Vaxholm utanför Stockholm och sörmländska Mariefred påminner om varandra, men förknippas med två motpoler i bemötandet av EU-medborgare.
Mariefredsmodellen har på kort tid blivit ett begrepp. ”Först tiggeri, nu jobb”, lyder framgångsreceptet. Invånarna tröttnade på EU-migranternas armod. Loppmarknader arrangerades, en Facebook-grupp för att samordna enklare arbetsuppgifter startades. Trädgårdsarbete, fönsterputsning och städning är några av tjänsterna som efterfrågas. Lönen? Ungefär 75 kronor i timmen.
Timpengen är högre än vad tiggaren får i sin papperskopp utanför Ica, men väsentligt lägre än Kommunals avtal för exempelvis parkarbetare. Därtill kommer frågetecken kring arbetstryggheten. Vems försäkring som gäller när EU-migranten trillar ner från målarstegen och bryter armen är en fråga som förblir obesvarad.
Vi ska inte låtsats som att romerna och den lokala rotaryklubben har en jämlik relation. EU-migranter som rensar ogräs i grosshandlarvillornas prunkande rosenträdgårdar är ett uttryck för ekonomisk ojämlikhet. Nyhetsvinkeln att det är Mariefreds invånare som gör EU-migranterna en tjänst, och inte tvärtom, liknar synsättet på mexikanska dagjobbare i delar av USA.
Mariefredsmodellen är ingen lösning på avgrundsdjupa klasskillnader. Däremot ger den EU-migranterna ökad självkänsla, möjlighet att visa vad de går för, och väldokumenterad arbetslivserfarenhet.
Elena från Crovu utanför Bukarest säger det självklara: ”Vi får göra rätt för oss”. De orden är det tyngsta skälet till varför Mariefredsmodellen bör spridas till fler platser. (DN 2/6).
Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner skriver i sociala medier att Mariefredsborna tagit ”ett otroligt lovvärt initiativ”.
Det är glädjande att även rödgröna debattörer ser fördelarna med Mariefredsmodellen, även om det i praktiken rör sig om jobb som inte ger några skatteintäkter.
Sverige kombinerar OECD:s högsta ingångslöner med OECD:s mest progressiva migrationspolitik. Det bidrar till att antalet enkla jobb är EU:s lägsta, medan tiggarna har blivit desto fler.
Om vi menar allvar med integrationen av EU-migranter och nyanlända utan högre utbildning måste fler lågavlönade serviceyrken få växa fram, vilket bland annat kan ske genom en höjning av grundavdraget.
Vintern 2004 till 2005 satte Byggnads och Elektrikerna ett skolbygge i Vaxholm i blockad och skrek ”go home” till lettiska arbetare som beskylldes för lönedumpning.
Tio år senare inspireras en toppolitiker i Stefan Löfvens samarbetsparti av en arbetsmarknadsmodell som förutsätter ökad inkomstspridning.
Den utvecklingen är ett rejält kliv framåt för alla som bejakar värdet av öppna gränser.